Annons
X
Annons
X

Kaj Schueler: Ett livsverk som håller döden på avstånd

Efter hennes död i Auschwitz hittades Charlotte Salomons storartade visuella ­livsberättelse ”Leben? oder Theater?”. Med en bildvärld som skiftar från barnets inre perspektiv till den vuxnas överblick skildrar verket en ­existentiell resa mot att bejaka även ett olycksbådande öde.

Målningar ur ­Charlotte Salomons ”Leben? oder Theater? Ein Singspiel”.
Målningar ur ­Charlotte Salomons ”Leben? oder Theater? Ein Singspiel”.

Trots avgörande skillnader i konstnärliga uttryck och personligt liv är det närmast ofrånkomligt att tänka på Anne Frank när historien om Charlotte ­Salomon ska återberättas. ­Anledningarna är flera: båda dödades i nazistiska läger, båda efterlämnade minnesvärda konstverk som överlämnades till eftervärlden av deras överlevande fäder (som dessutom lär ha varit vänner) och verkens hemort är ­Amsterdam. Anne Frank blev världsberömd medan Charlotte Salomon – som den 16 april skulle ha fyllt 100 år – inte rönt samma uppmärksamhet, även om hennes verk ”Leben? oder Theater?” är nog så upp­seendeväckande.

En viktig invändning infinner sig dock ­genast när väl jämförelsen är gjord. Anne Franks dagbok är ett vittnesmål av en ung ­judisk flicka som i ett ockuperat Holland försöker gömma sig/fly från nazisternas brutala förföljelse. I dagboken bryts hennes drömmar om kärlek, om skrivande och en framtid mot ett ständigt närvarande hot om upptäckt och deportation. Charlotte Salomons livs­berättelse är ett mer genomtänkt och väl­komponerat konstverk i text och bild och det utspelar sig huvudsakligen mot en helt annan hotfull bakgrund än nazismen: självmordet.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Salomon har själv beskrivit sitt målande som ett medel att besegra döden, att undvika självmordet. Att trots det olycksbådande ödet bejaka livet, levnaden. Hon använde sig av sin kreativitet för att från djupet återskapa sin värld – men med ett nytt, kanske ärligare, ­perspektiv.

    Annons
    X

    Möjligen är det just därför som många har intygat hur i djupet tagna de blivit efter att första gången – antingen via utställningar ­eller genom böcker – ha upptäckt Salomons livsverk. Hur chockade, förvånade och stolta blev inte Charlotte Salomons far och styvmor när de 1947, efter att under hela kriget inte ha haft någon kontakt med dottern, och med vetskapen om att hon hade dödats, för första gången bläddrade i detta för dem helt okända verk, där de vid sidan av älskaren Alfred Wolfsohn har huvudroller.

    De som upplevt verket i delar eller i dess ­helhet vet att texterna och bilderna tränger sig in i beskådarens medvetande för att stanna. Det är obönhörligt, vilket har lika mycket med innehåll som med det uttrycksfulla ­måleriet och den egenartade färgsättningen att göra.

    Salomon kallar sitt verk ett sångspel. Det inleds med titelblad och rollista, där aktörerna, även om de fått fantasifulla namn, är lätt igenkännbara. Opuset är uppdelat i preludium, huvudhandling och epilog. Musiken finns närvarande i berättelsen men är framför allt i konstnärens medvetande en inspirationskälla och vägledning. Det har berättats att hon alltid nynnade på olika melodier när hon målade. Text och bild löper sida vid sida, ibland ligger texten i själva bilden, ibland som narrativ i ett separat blad. Trots att det är en uppenbart biografisk och självbiografisk berättelse är den gestaltad i tredje person. Det är som om Salomon utifrån blickar in mot sitt eget liv och vad som skapade hennes personlighet.

    Charlotte Salomon (1917–1943).

    Verkets obändiga kraft har ­säkerligen också med dess dramatiska och koncentrerade tillkomsthistoria att göra. Salomon levde 1940 i södra Frankrike tillsammans med sin morfar. Hennes mormor hade begått självmord när andra världskriget inleddes och nu när Tyskland förklarat Frankrike krig internerades hon och morfadern i lägret Gurs i Pyrenéerna. Efter en tid släpptes de, troligen på grund av morfaderns dåliga hälsa, och kunde återvända till den tillfälliga hemorten Villefranche. Charlotte Salomon bröt ihop och fick av den lokale läkaren, doktor Moridis, rådet att använda sin talang och måla sitt liv. Under närmare två år var Salomon intensivt sysselsatt med att i avskildhet skapa det som skulle bli ”Leben? oder Theater?”.

    Verket förmedlar en känsla av att det är sent på jorden, vilket också understryks av de starka och dova färgerna utifrån en ganska begränsad färgskala, röd, blå och gul. Hon ­använde blå för preludiet, röd för huvudhandlingen och gult för epilogen.

    De tre delarna utgör sammantaget 1 325 ­sidor och har alltså fått den mångtydiga titeln ”Leben? oder Theater?”, där frågetecknen ­bidrar till mystiken och tolkningssvårig­heterna. Det går att utläsa ett antingen eller, men också ett både och. Med tanke på alla förtiganden och svek som omgav den unga Charlottes familjeliv ligger det nära till hands att tro att titeln bland annat anspelar på den teater, allt det uppdiktade, som så lätt blir en del av livet, men även att det i livet som inte sägs rakt ut kan uttryckas genom teatern.

    Strax innan hon påbörjade sitt arbete – efter att mormodern tagit sitt liv – fick Charlotte Salomon veta sanningen om sin egen mor som dött tretton år tidigare. Hon hade inte, som det då sades, avlidit i influensa, utan begått självmord genom att hoppa ut genom fönstret. Över familjen vilade närmast en förbannelse. På moderns sida var det ett flertal personer som lämnat livet för egen hand. Morfadern, med vilken Charlotte hade en ansträngd relation, hade på detta sätt förlorat sin fru och båda sina barn.

    Det var en epidemi som det inte fanns ­något vaccin emot. ”Leben? oder Theater?” inleds följdriktigt med en scen då Salomons moster, vars namn också var Charlotte, begått självmord. Endast 18 år gammal hade hon dränkt sig 1913, fyra år innan Charlotte föddes. Salomon själv levde alltså med fruktan och ödesbestämdheten att hon stod på tur. Men konsten och ett antal människor som uttryckte sin ärliga tro på henne besegrade fruktan. Till slut var det tyska nazister som förde henne till dödsriket. Hon deporterades till Auschwitz och i oktober 1943 drevs den gravida Charlotte Salomon in i gaskammaren.

    Historien om Charlotte Salomon började dock i Berlin där hon föddes 1917. Hon var nio när modern dog. Den redan tystlåtna och skygga flickan blev nu än mer inbunden och isolerad i det enkla livet med en hårt arbetande far som ägnade sig åt sin läkarkarriär. När fadern efter några år träffade och gifte sig med den hyllade sångerskan Paula Lindberg förändrades familjens liv radikalt. Plötsligt blev hemmet centrum för ett stort socialt ­umgänge, det hölls salong med sång, musik och kulturell bildning. Detta fick stor betydelse för Charlottes konstnärliga och emotionella utveckling – hon avgudade sin styvmor på gränsen till destruktiv svartsjuka. Man kan tydligt följa svängningen i Salomons bilder. De blir ljusare i färgen och livligare, fler människor förekommer, involverade i samtal, dans, uppträdanden. Enda undantaget de här åren är skildringen av morföräldrarna, då blir tonerna dovare och stämningen mer krampaktig.

    Nazisternas maktövertagande fick dock omedelbara konsekvenser för familjen. Fadern förlorade sin position på universitetet, hustrun fick allt färre engagemang. Morföräldrarna lämnade Tyskland och bosatte sig i södra Frankrike och Charlotte hoppade av gymnasiet efter påträngande antisemitiska trakasserier.

    Men några år senare sökte hon till Konst­akademin i Berlin och kom, mot alla odds, in vintern 1935/36. En minimal glipa i raslagarna, som tillät enstaka judar inträde om deras fäder stridit på Tysklands sida i första världskriget, gjorde det möjligt. Det innebar självfallet inte att trakasserierna upphörde men en av lärarna, professor Ludwig Bartning, blev hennes stöd under hela utbildningen. Hon var dessutom en av de bästa eleverna på skolan – hennes teckningar från den tiden som bara finns kvar som fotografier vittnar om hennes säkra hand. Våren 1938 vann hon en anonym teckningstävling bland skolans elever. Skolan kunde dock inte acceptera att den judiska eleven vann tävlingen och hon förbjöds dessutom att vara med de andra eleverna. Hon lämnade Konstakademin.

    Under de här åren hade Charlotte utvecklat en nära och betydelsefull relation till den 20 år äldre Alfred Wolfsohn, en vän till styv­modern. Förhållandet bjöd på intellektuell stimulans, uppskattning och lycka men också känslomässig besvikelse. Hon var passionerad, han kyligt avvaktande. En sak han sade skulle Charlotte bära mig sig resten av sitt korta liv: ”Du får aldrig glömma att jag tror på dig.”

    Situationen för de tyska judarna försämrades snabbt. Under novemberpogromen 1938 greps Charlottes far och fördes till koncentrationslägret Sachsenhausen. När han några månader senare kom tillbaka hem var han en bruten man. Föräldrarna pressade Charlotte som motvilligt lämnade Berlin och anslöt till morföräldrarna i södra Frankrike, där hon till en början levde i fridfull kreativitet, omgiven av barn och välsinnade människor.

    Den stora förändringen kom naturligtvis när den tyska krigsmakten trängde allt djupare in i Frankrike och en av de värsta nazibödlarna, Alois Brunner, blev kommendant i området och beordrade deportering av alla judar. Men då hade Charlotte Salomon redan skapat sitt mästerverk och dessutom lämnat det i förvar hos en av de människor hon verkligen kunde lita på, doktor Moridis.

    Charlotte Salomons livsverk har såvitt jag vet aldrig visats i Sverige. Det är synd, inte minst med tanke på de många plan som det rör sig på – intellektuellt, emotionellt och konstnärligt. Existensen är, av såväl inre som yttre skäl, ställd på sin spets. Hennes egenartade bilder har heller inte uppstått i ett vakuum. Här finns influenser från de tidiga modernisterna och tysk expressionism. Hennes bildvärld skiftar från barnets inre perspektiv till den vuxnas betraktande och örnlika överblick. Tecknandet kan vara precist, och detaljerat såväl som sketchartat. Det skiftar från blad till blad men är samtidigt kongenialt med de känslor och stämningar som förmedlas. Det är storartat och omvälvande.

    Annons

    Målningar ur ­Charlotte Salomons ”Leben? oder Theater? Ein Singspiel”.

    Bild 1 av 2

    Charlotte Salomon (1917–1943).

    Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X