Ett liv i ständig opposition

Under strecket
Publicerad
Annons

Författaren Herta Müllers upplevelser av och öde i diktaturens Rumänien är inte unika. Många är de människor som genom åren drabbats av denna och andra diktaturers trakasserier och frihetsberövande. Däremot är Müllers sätt att beskriva åren som förföljd unikt. Hon formulerar sina erfarenheter på ett innovativt språk, som rymmer ”poesins förtätning” och ”prosans saklighet” som det heter i motiveringen till Nobelpriset. I bok efter bok – om det så är fiktion eller essäistik – har hon, i positiv bemärkelse, ältat de svåra åren fram till att hon kunde lämna Rumänien 1987.

Herta Müller är en av dessa författare som livet tilldelat ett ämne som egentligen aldrig vill bli färdigbehandlat. Det är hennes styrka, men kan också bli hennes svaghet, då ett ämne som verkar oändligt inte nödvändigtvis rymmer oändliga uttrycksmöjligheter. Hon har dessutom själv sagt att hon misstror språket: ”Livet väntar inte på att bli nedtecknat och detaljgranskat. Jag skriver inte litteratur. Ville konstatera var jag befann mig, hade lämnat byn, vad var denna by? Jag är inte författare, jag vill inte göra litteratur. Vill beskriva det levda livet, behöver ord. Dekonstruera och bygga upp. Sökte inte skönhet, ett exakt språk kan inte vara vackert.”

Annons
Annons
Annons