Ett liv i rutor
Antingen man är fast i det, eller tycker att det är töntigt, så kan vi konstatera att var tredje svensk gör det; drillar våra inre besserwissrar, överrumplas av
gapskratt och utvidgar vetande och ordförråd. Att det dessutom skjuter upp demensen blir en bonus. Vi pratar
korsord.
Ett stilla prassel, världen omkring försvinner. Väluppfostrade ordkombinationer ställs på vänt, spjällen i hjärnan på vid gavel. RACKELHANNE. Hm? ÖRLA, OR och ARA, ja visst! En varm kupa som skydd mot påträngande verklighet, i soffhörn, på pendeltåg.
Kodade samtal förs över soffbordet: PÅSTÅR? Ja tack, gärna en kopp te. Så tilt i pallet: FILKÖRNING? Börjar med Y... måste vara fel. Men en sömnlös vargtimme kan plötsligt lösningen vara uppenbar: YOUGHURTTRANSPORT. Och HALSDUK med nyckeln NEDERLÄNDSK? Kanske behövde man gå till ordboken eller datorn, men sedan är den nederländske 1600-talskonstnären Frans Hals ihågkommen. ÅKA PÅ NIT? NEJ, KONTROLLERA, och du har bokstäverna AGE? Pröva med NAGELFARA. Och HÖRS FRÅN GOTLANDSFÅR? ÖFÄBÄ. SLÅR GÄRNA BARN? KANA.