X
Annons
X
Recension

Kvinnan i sanden Ett kvävande relationsdrama

Kvinnan i sanden av Kōbō Abe

Om de krusade vågorna i öknens sanddynor vore ljudvågor, vad för slags sång skulle de sjunga då? Jag kan tänka mig alla möjliga svar på den frågan, men inte det som den insektssamlande gymnasieläraren i Kōbō Abes märkliga roman ”Kvinnan i sanden” ger: ”Om man tog en människa och drev upp glödande tänger i hennes näshålor och täppte till hennes öron med blodslem, med en tång slog sönder tänderna en efter en och stoppade bitarna i urinledaren, skar av vulvan och sydde fast den vid ögonlocken, så skulle hon kanske också kunna sjunga en sådan sång.”

Man förstår att den mannen inte mår så bra. Men så har han också har hamnat i en ovanligt bitter belägenhet. Han har gett sig ut i öknen för att samla skalbaggar och av några bybor lurats ner i ett djupt hål i sanden. I ett hus på gropens botten bor en ung änka och där har han lovats natthärbärge. Dagen därpå, när han ska klättra upp ur gropen igen, är repstegen borta. Byborna har lurat honom i en fälla. Hädan efter ska han vara kvinnans man och hjälpa henne att skyffla undan sanden som oupphörligt rasar ner över huset och hotar att begrava dem levande.

Kvinnan i sanden av Kōbō Abe

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X