Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Min fantastiska väninna ”Ett kraftprov av yppersta dignitet”

I Neapels arbetarkvarter växer två läshungriga flickor upp på 50-talet. Men ska de lyckas skapa sig egna liv trots pressen från familj, fattigdom och lokal hederskodex? Elena Ferrante gör kvinnorna till det nav kring vilken världens axel rör sig, skriver Carl-Johan Malmberg om succéromanen "Min fantastiska väninna".

Foto: Freddy Lindström/TT

Elena Ferrantes Neapelböcker

Min fantastiska väninna

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Norstedts
ISBN
9789113061719

Övers: Johanna Hedenberg 335 s.

Den klassiska berättelsen börjar ofta med att någon saknar något. Odysseus i ”Odysséen” längtar efter sin hemö och försöker hitta den; Dante i ”Komedin” har gått vilse i medelålderns mörka skog och vill förstå sitt liv; Marcel i ”På spaning efter den tid som flytt” väntar i ångest på sin mamma. Man kan se det som berättartekniska knep för att få oss nyfikna på hur det ska gå. Men det är mer än så. ”Människan är alltid någon annanstans”, menade Simone de Beauvoir. Livet är att vara riktad framåt, att sakna något eller någon. Som vi haft eller varit, eller tror oss ha haft eller varit. Eller kan bli eller få, på nytt eller för första gången. Det handlar om att råda bot på en brist.

På första sidan i Elena Ferrantes roman ”Mina fantastiska väninna” har Elenas barndomsväninna Lila försvunnit spårlöst. Hennes ängslige son ringer och berättar det för Elena. Båda kvinnorna är i 60-årsåldern och Elena blir inte särskilt förvånad över nyheten, Lila har ofta sagt att hennes största önskan är att försvinna. Fast har hon tagit sitt liv? Börjat om någon annanstans? Blivit kidnappad?

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Istället för den deckare det hade kunnat bli tar romanen omvägen över det förflutna: Elena – bokens berättarjag och liksom sin namne Ferrante framgångsrik författare till yrket – återkallar väninnornas gemensamma barndom och tonår i Neapels arbetarkvarter på 50-talet: två intelligenta, läshungriga och självständiga fickor. Och det blir ett slags deckare: hur har kvinnorna blivit som de blivit och vilka är de? Formandet av identiteten är den klassiska frågan i en bildningsroman och Ferrante svarar på den med sin serie om fyra Neapelromaner om Elena och Lila, berättarmässigt ett kraftprov av yppersta dignitet. ”Min fantastiska väninna” är den första i serien, nu i smidig svensk översättning av Johanna Hedenberg.

    Annons
    X

    Hur ska man läsa den? Ja, inte som baksidestexten till den svenska boken. Där sägs att Lila måste sluta skolan för att arbeta i faderns skomakeri och sedan blir bortgift med charkuteristen Stefano, medan Elena tack vare sin framsynte far får läsa vidare i läroverket. Här rör det sig om en total – och patriarkal – felläsning. Det är inte fäderna eller familjerna som bestämmer Lilas och Elenas öden utan de själva. Låt vara i kamp med fäder, bröder, familjer, lärare och kvarterets komplicerade moral- och hederskodex, ett samspel som Ferrante skildrar lika glasklart som subtilt.

    Nej, det stora med den här romanen är skildringen av hur två kvinnor finner varandra som barn. Redan då och framför allt som tonåringar lever Elena och Lila sina liv i intrikata med- och motrörelser med varandra, en existentiell dans där Lila är den som bestämmer turerna medan Elena parerar, imiterar, beundrar men också skräms och tar avstånd. Vi ser det med Elenas ögon, för henne är Lila modell, idol, rival, men också en gåta, och just därför upphör hon inte att fängsla Elena. Lila blir Elenas significant other, de kommande romandelarna visar hur det går för dem som vuxna. Och varför försvinner Lila? Får det sin förklaring?

    Men det är värt att slå fast: det rör sig inte om två kvinnor som offer för ett patriarkalt minisamhälle. Ett sådant skildras visserligen, men mest som bakgrund till den elektriska relationen mellan Elena och Lila: en kärlek inte utan erotisk laddning fast ändå så annorlunda, kanske djupare. Elena vill bli Lila, Lila får Elenas tillvaro att lysa – men hur mycket vill Lila bli Elena?

    Vi får gissa oss till det, Lila förblir sfinxartad med ständigt nya oberäkneliga påfund. Med sitt temperament, sin rastlöshet och sin uppfinningsrikedom är hon Elenas geniala väninna som originaltiteln säger; jag hade föredragit ordet i den svenska titeln istället för det tråkigare fantastiska.

    I intervjuer uttolkar den anonyma Ferrante inte sina romaner annat än i allmänna ord. Till Lisa Irenius säger hon i SvD den 20 mars: ”Individualiteten växer fram genom kollisioner med den värld som vi har råkat födas i. /…/ Den verkliga friheten är beslutet att överträda det utrymme som tilldelats oss. Vår individualitet består framför allt av våra överträdelser.” Genom att säga så ger hon en ram för berättelsen om Lila och Elena men undviker samtidigt bokens huvudtema: kreativ rivalitet mellan kvinnor. Där är boken det i särklass starkaste jag läst, drabbande i sin klarsynthet – och i sin bejakelse av ett liv i tävlandet. Jane Austen, Agnes von Krusenstjerna och Muriel Spark är några som borrat djupt i kvinnlig rivalitet, fast annars har den manliga varianten varit romankonstens huvudspår: Stendhal, Balzac, Dostojevskij, Proust.

    Med sin ekonomiska dialog och sitt latinska kryssande mellan melodram och analys påminner ”Min fantastiska väninna” en hel del om Viscontis neorealistiska film ”Rocco och hans bröder”. Fast där får rivaliteten mellan filmens bröder en mörk utgång och kvinnorna skildras mest som bakgrund eller fatalitet. Här är snarare männen bakgrund. Ferrante gör två kvinnor till det nav kring vilken världens axel rör sig.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: Freddy Lindström/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X