Annons

Min fantastiska väninna”Ett kraftprov av yppersta dignitet”

Foto: Freddy Lindström/TT

I Neapels arbetarkvarter växer två läshungriga flickor upp på 50-talet. Men ska de lyckas skapa sig egna liv trots pressen från familj, fattigdom och lokal hederskodex? Elena Ferrante gör kvinnorna till det nav kring vilken världens axel rör sig, skriver Carl-Johan Malmberg om succéromanen "Min fantastiska väninna".

Publicerad

Den klassiska berättelsen börjar ofta med att någon saknar något. Odysseus i ”Odysséen” längtar efter sin hemö och försöker hitta den; Dante i ”Komedin” har gått vilse i medelålderns mörka skog och vill förstå sitt liv; Marcel i ”På spaning efter den tid som flytt” väntar i ångest på sin mamma. Man kan se det som berättartekniska knep för att få oss nyfikna på hur det ska gå. Men det är mer än så. ”Människan är alltid någon annanstans”, menade Simone de Beauvoir. Livet är att vara riktad framåt, att sakna något eller någon. Som vi haft eller varit, eller tror oss ha haft eller varit. Eller kan bli eller få, på nytt eller för första gången. Det handlar om att råda bot på en brist.

På första sidan i Elena Ferrantes roman ”Mina fantastiska väninna” har Elenas barndomsväninna Lila försvunnit spårlöst. Hennes ängslige son ringer och berättar det för Elena. Båda kvinnorna är i 60-årsåldern och Elena blir inte särskilt förvånad över nyheten, Lila har ofta sagt att hennes största önskan är att försvinna. Fast har hon tagit sitt liv? Börjat om någon annanstans? Blivit kidnappad?

Annons
Annons
Annons
Annons