Annons

Ett klickmonster lär oss om återseendets glädje

Marina Abramovic och Ulay återses under en performance på Museum of modern art i New York.
Marina Abramovic och Ulay återses under en performance på Museum of modern art i New York. Foto: Marina Abramović

Varför blir ett avancerat performancekonstverk plötsligt ett klickmonster på Youtube? John Sjögren skriver om återseendets glädje och sorg.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

För en tid sedan blev ett ganska oväntat videoklipp ett av de mest populära på Youtube. Klippet visar ett performanceverk av den världsberömda konstnären Marina Abramovic uppfört på MoMA i New York 2010. Verket bestod av att Abramovic helt enkelt satt vid ett bord med en tom stol mittemot sig. På stolen kunde museibesökarna sätta sig för att dela en tyst minut tillsammans med henne. Abramovic, till våren aktuell med en stor retrospektiv utställning på Moderna museet i Stockholm, är bland annat känd för sitt förhållande med perfomancekonstnären Ulay, de två levde och arbetade ihop i tolv år. När verket i videon uppfördes hade paret inte setts på över ett decennium. Men plötsligt dyker han upp där, Ulay, utan förvarning. Med ens sitter de forna älskande mitt emot varandra. Det är omöjligt att inte beröras av allt det ordlösa som utväxlas mellan deras tårdränkta blickar. I skrivande stund har videon visats närmare 22 miljoner gånger.

Klippets popularitet är egentligen inget att förvånas över. Abramovic är konstens superstjärna. Och kanske finns ingen djupare glädje än återseendets glädje. Att återvända och återse, att få en skymt av ett för alltid förlorat förflutet, är förmodligen den längtan som ligger dold allra djupast i våra hjärtan. En känsla och en längtan bestående av lika delar sorg som glädje; förtvivlan över förlusten samt aningen och hoppet om det en gång återfunna.

Annons
Annons
Annons