Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Skuggorna vi bär. Stig Dagerman möter Etta Federn i Paris 1947 Ett högstämt efterforskande i Stig Dagermans förflutna

Stig Dagerman och kisse 1951.
Stig Dagerman och kisse 1951. Foto: IBL

Skuggorna vi bär. Stig Dagerman möter Etta Federn i Paris 1947

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Norstedts

239 s.

”Det är inte ursäkt för mitt liv jag söker utan det som är motsatsen till ursäkt: försoning”, skriver Stig Dagerman i ”Vårt behov av tröst är omättligt…” 1952. Den korta essän hör till det mest brännande som skrivits på svenska om förtvivlan och frihet, om tvivel och tro och om tröstens ständigt obeständiga karaktär. Den skrevs bara två år innan Dagerman tog sitt liv i garaget utanför villan i Enebyberg, 31 år gammal, och i texten ryms om inte ett förebud så åtminstone all den desperation som kan ha lett honom dit. De första raderna är lika drabbande varje gång: ”Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden.”

Att ”Vårt behov av tröst…” gång på gång återkommer i Lo Dagermans och Nancy Picks ”Skuggorna vi bär” är vid närmare eftertanke inget märkligt: detta är en bok skriven i försoningens, inte ursäktens, tecken. Och, den är också i allra högsta grad ett uttryck för människans omättliga behov av tröst.

”Skuggorna vi bär” är ett efterforskande i det förflutna, ett nyfiket försök att ta reda på vad som uppstod i mötena mellan Stig Dagerman och den österrikisk-judiska författaren Etta Federn i Paris under sent 1940-tal. Är det riktigt att Dagerman skrivit sin pjäs ”Skuggan av Mart” med Etta Federn och hennes två söner som förebilder? Och hur ska man då förstå pjäsens brutala – den slutar med ett modersmord – innehåll? De som söker svaren på de här frågorna är Lo Dagerman, Stig Dagermans dotter från det andra äktenskapet med Anita Björk, och Nancy Pick, en lite mer avlägsen släkting till Etta Federn. Båda kvinnorna drivs av en inte alltid okomplicerad blandning av lojalitet mot den egna släkten och ett öppet sökande efter sanningen.

Annons
X

När jag träffade Lo Dagerman sensommaren 2009 i min – och Stig Dagermans – uppväxtkommun Älvkarleby var hon mitt uppe i ett intensivt arbete med sin fars författarskap. Norstedts var i färd med att ge ut några av Dagermans verk på nytt, filmare och teatrar i olika delar av världen tolkade och satte upp hans verk, och så skulle snart den amerikanska sajt om Dagerman som Lo febrilt arbetat med sjösättas. Samma hemsida som senare skulle bli det som förde henne och Nancy Pick samman.

I oktober 2011 skriver den amerikanska journalisten Nancy Pick ett mejl till de ansvariga för sajten om Dagerman. I sina efterforskningar om kvinnan som ingen i släkten någonsin talar om – Etta Federn – har hon stött på ett sakfel om en av Ettas söner som finns på sajten, och det vill hon gärna ha korrigerat. Så börjar den kontakt som sedan ska utvecklas till såväl vänskap som det samarbete som resulterar i boken ”Skuggorna vi bär”.

Om Stig Dagerman – författaren som gjorde storslagen debut som 23-åring med romanen ”Ormen” (1945) och omedelbart blev en av efterkrigstidens mest omtalade författare – är välkänd för en svensk publik, är Etta Federn förmodligen mer obekant. Hon var en författare som överlevt Förintelsen, anarkosyndikalist, feminist och ensamstående mor till två söner, av vilka den äldste – favoriten Jean – dog som något av en hjälte i den franska motståndsrörelsen. Att Dagermans och Federns vägar korsades beror, ska det visa sig, på att Dagermans första hustru – tyska Annemarie – och hennes föräldrar under en tid som politiska flyktingar togs under Ettas beskydd. Att Stig och Annemarie besökte Etta under sin vistelse i Paris, en resa Dagerman gjorde i syfte att skriva ”Fransk vår”, en uppföljare till reportageboken ”Tysk höst”, var alltså ingen slump. Men hem åker han under julhelgerna 1947 och skriver alltså pjäsen ”Skuggan av Mart” med Etta och hennes söner som angivna verkliga förlagor.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Lo Dagerman och Nancy Pick. Foto: Mandy Demuth

    ”Skuggorna vi bär” är en märklig och stundtals ganska högstämd bok. Med sin blandning av djupt personliga familjehistorier, en hel del nästan helt uppdiktade inslag, litterära analyser och historieskildring är den både spännande och stundtals rätt problematisk. Vad som egentligen ägde rum mellan Dagerman och Federn vid de där besöken i hennes ruffiga hotellrum, och vad som eventuellt kan ha varit orsaken till att Etta inspirerade Stig till ett så brutalt dramastycke, kan Lo Dagerman och Nancy Pick egentligen aldrig få reda på. Michel, Federns yngsta son, är död sedan många år och när efterforskningarna tar sin början är Dagermans första fru Annemarie i 90-årsåldern och sjuklig. Ättlingarna får lägga pussel med de bitar de har: ”Med hjälp av den information vi har och vår inlevelseförmåga får vi nu försöka mota Stig och Etta ut ur skuggorna och rekonstruera deras möte.”

    Här hajar jag för första gången till. Vadå, rekonstruera? Och de följande avsnitten är mycket riktigt en aning olustiga. Här spekuleras inte bara i vad som rent faktiskt kan ha sagts och avhandlats Dagerman och Federn emellan, utan också en hel del om deras eventuella känslor och bevekelsegrunder för mötet och vänskapen; känslor och bevekelsegrunder som inte sällan presenteras med stöd i såväl Dagermans litterära verk och andra textkällor. Etta måste ha sett något av sin älskade son Jean i Stig, Stig å sin sida identifierade sig säkert med den mer osäkre och ängslige Michel. Som läsare kan man inte annat än betrakta den här rekonstruktionen som en fantasi, om än utförd av de mest initierade i ämnet.

    Huruvida Stig Dagerman verkligen skrev en pjäs om en hänsynslös och brutal mor utifrån saker han observerat hemma hos Etta Federn är förmodligen mest intressant för Lo Dagerman och Nancy Pick, som båda ställer sig frågor om moralen hos sina bortgångna släktingar. Intressantare för läsaren är samspelet mellan författarna till den här boken. De gör ingen hemlighet av att det komplicerade innehållet i ”Skuggan av Mart” och den bild det ger av Etta Federn, gör att de ibland kommer på kollisionskurs med varandra. Men det är med ovanlig öppenhet och ödmjukhet de närmar sig detta ämne: varken Dagerman eller Federn ursäktas, men tonen och viljan är försoningens dito. Det är trösterikt.

    Lo Dagermans och Nancy Picks ”Skuggorna vi bär” är kanske inget omistligt verk – om än oupphörligt spännande för alla oss som intresserar oss för Dagermans liv och gärning – men det drivs av ett patos som jag tycker ekar av en av Dagermans allra finaste dikter, och som jag aldrig missar ett tillfälle att citera:

    Bäst är att i tid
    lära sig förlåta
    först de andra
    sist sig själv

    Bäst är att för sent
    lära sig att döma
    men om
    men när:
    sist de andra
    först sig själv”

    Annons

    Stig Dagerman och kisse 1951.

    Foto: IBL Bild 1 av 2

    Lo Dagerman och Nancy Pick.

    Foto: Mandy Demuth Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X