Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Jakten på Venus Ett himmelskt äventyr

UPPLYSNING I väntan på Venuspassagen den 6 juni kan vi läsa om den vetenskapliga kraftsamlingen kring två passager på 1700- talet. Andrea Wulf har skrivit en medryckande bok om jakten på det sällsamma fenomenet.

(uppdaterad)

Jakten på Venus

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
347 s. Leopard förlag

(Chasing Venus 2012) Övers: Göran Grip

En Venuspassage inträffar när Venus passerar solen i en vinkel som gör att den blir synlig från jorden. Under de sex timmar den varar kan man se planeten röra sig som en liten svart punkt över den väldiga solytan. Passagerna kommer i par, med åtta års mellanrum; den senaste inföll 2004, vilket innebär att nästa kan ses den 6 juni i år. Men det är ett sällsynt fenomen, sedan dröjer det till 2117.

För att fira årets passage har den brittiska historikern Andrea Wulf skrivit ”Jakten på Venus”, om passagerna 1761 och 1769 då astronomer över hela världen samarbetade för att mäta tiden för planetens vandring. Syftet var att räkna ut jordens avstånd från solen, och för att det skulle vara möjligt måste man mäta från så sydliga och nordliga positioner som möjligt.

Detta historiens första stora vetenskapliga samarbetsprojekt initierades av den engelske astronomen Edmond Halley redan 1716. Väl vetande att han själv inte skulle kunna medverka kastade han ut en stafettpinne som 44 år senare fångades upp av fransmannen Joseph-Nicolas Delisle. Han var den som via kollegor och vetenskapliga akademier ledde organiserandet av observationerna 1761. Vid den här tiden pågick det europeiska sjuårskriget för fullt, vilket gjorde sjöresor farliga, men astronomerna var inte svåra att övertala. Från Frankrike, England, Sverige och Ryssland begav de sig ut, kastades kring på stormiga hav där de jagades av fientliga flottor eller frös i slädar på isiga färder genom Finland och Sibirien. De måste hinna fram till sina destinationer med sådan tidsmarginal att de hann uppföra observatorier, men sedan var det bara att vänta och hoppas på klart väder.

Annons
X

Den 6 juni 1761 observerades passagen av nästan 250 astronomer spridda över världen och utifrån deras insamlade data gjordes en första beräkning av solsystemets storlek.

Siffrorna var dock inte tillräckligt exakta och planeringen för nästa tillfälle började nästan genast, denna gång med bättre förutsättningar: kriget var över och vetenskapsintresserade monarker som Katarina den stora och George III var villiga att satsa pengar. För passagen 1769 valdes Söderhavet och Nordkap som ytterpunkter. Medan den österrikiske jesuitprästen Hell tillbringade sju månader i en snöpiskad koja på Vardö i väntan på passagen seglade det engelska forskningsfartyget Endeavour under kapten Cooks befäl till Tahiti, denna lilla prick i det väldiga Stilla havet som man lyckades navigera sig fram till trots de ytterst knapphändiga uppgifterna om var ön egentligen låg.

Andrea Wulf har av detta – alla dessa beräkningar, förberedelser, resor och livsöden – skapat en lättillgänglig och medryckande bok, faktiskt en sorts äventyrsbok som inbjuder läsaren att dela den entusiasm för vetenskap som präglade upplysningstiden.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Astronomerna står i centrum – fransmannen Chappe som dog på sin post, amerikanen Rittenhouse som svimmade av upphetsning och missade passagens inledning, den av svartalfer plågade svensken Mallet som pulsade genom Lappland medan han klagade på allt omkring sig. Och den otursförföljde Le Gentil som misslyckades med den första passagen och stannade utomlands i åtta år för att inte missa den andra, men fick också den totalt saboterad av några usla moln. Deras missöden, deras arbete med mätningar och sjökort, deras utforskande av världshaven och de länder de besökte, allt skildras och blir roande läsning.

    Och uträkningarna som blev resultatet av alla dessa mödor? Jo, de var häpnadsväckande exakta. Genom att observera tiden för Venus inträde och utträde från solytan lyckades dessa vetenskapsmän i sina hemsnickrade observatorier på isiga klippor och tropiska öar räkna fram ett avstånd till solen som faktiskt inte skiljer sig särskilt mycket från dagens siffra.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X