X
Annons
X

Olof Lagercrantz: Ett gammalt äggskåp

Mina pojkar har slagit sönder de sista äggen och skåpet är nedburet i källaren. Det snickrades 1924 av en smed i Västergötland och målades vitt. Äggen låg i fem sågspånsfyllda lådor, och genom dörrens glas hade man god insyn över dem. Nu är det bara några skärvor kvar. Jag vill inte påstå att jag sörjer. Dels finns det en hel del njutning på botten av den smärta som vallas av förlorade ägodelar – man blir friare – dels är fågeläggsamlande en sport som inte är utan sina moraliska taggar. En ansvarsmedveten samlare tar naturligtvis bara ett ägg ur varje bo, men det kan ändå hända olyckor som länge sticker i samvetet. Rapphönan är så känslig att om en människa rör vid något av äggen överger hon sitt bo och kråkorna får ostörda kalasa. Samlaren måste begagna en sked fastsatt vid en ståltråd och jag hade inte alltid en sked när jag som tioåring strövade kring på en av Falbygdens mossar. Ugglan, kråkan, björktrasten och bofinken var inte lika känsliga, men det fanns en annan sak som oroade. Det föreföll som om skadedjur ständigt snokade i människans spår, kanske i hopp att hitta något av värde som hon tappat. Jag lade ofta märke till att bon som jag hittade var plundrade när jag återvände nästa dag. Vesslorna, sorkarna, kråkorna och törnskatorna tycktes ur hemliga gömställen bevaka mina vandringar, och när jag böjde mig ned över ett lärkbo drog de dit i skymningen och åt upp äggen eller ungarna.

Jag skapade en ganska vacker äggsamling som till slut representerade etthundrafem olika arter. Inte alla ägg hade jag hittat själv. Det stora grågrönvita gladägget med oregelbundna brunsvarta fläckar fick jag av min morfar som tagit det ur ett bo på Kinnekulle omkring 1860. Han brukade berätta att när han var liten fanns det så gott om glador i Västergötland att folket räknade gladornas ankomst som det allra säkraste vårtecknet. Deras spetsiga vingar och kluvna stjärtar såg man ständigt utspända på himlavalvet. För mig som aldrig sett gladan förmedlade dess i äggskåpet hedersplacerade ägg den första känslan av hisnande historiska perspektiv och min morfars barndom avtecknade sig i ett halvt mytiskt sken. Inte heller det blågrönfläckade korpägget hade jag tagit själv. Det var endast något större än ett kråkägg, vilket förvånade mig, då det i min skolboksfantasi hörde samman med de resliga och vilda tider då Oden ännu vandrade kring i Norden. Det stora gula strutsägget, som efter omsorgsfulla mätningar visade sig rymma lika mycket vatten som tjugusex hönsägg, kom från ett skyltfönster vid Brunkebergstorg i Stockholm. Där låg det och hjälpte till att dra eleganta damers blickar till de kaskader av strutsfjädrar som till min lycka var på modet den höst då jag kom på ett besök till huvudstaden. Butiksinnehavaren avstod efter långa övertalningar för fyra kronor från sin skatt. Strutsägget låg sedan alltid på nedersta lådan i skåpet, omgivet av de minsta ägg jag ägde, entitans, talgoxens, stjärtmesens och blåmesens.

Grundstommen i min samling utgjordes av ägg som jag själv samlat på mossen, där vipan, spoven, gräsanden, grönbenan, enkelbeckasinen, skrattmåsen, lärkan, rapphönan, backsvalan, jordugglan och många andra fåglar häckade. Vipornas bon var svåra att hitta, de bestod endast av en fördjupning i gräset, och de fyra äggen, spetsiga i ena ändan, runda som klot i den andra, var så lika den omgivande marken att man ej fick syn på dem även om man stod och stirrade i marken endast några decimeter från dem. Gick man på mossen i närheten av bona flög viporna kring huvudet skrek och klunkade med vingarna och sökte genom djärva dykningar och kast att dra uppmärksamheten bort från boet. De flög ibland så nära att håret fläktade för vingslagen och de skrek något om tjiv, tjuv, som gjorde mig obehaglig till mods.

Annons
X

Ännu svårare var det att finna spovbona, där det också alltid fanns fyra ägg, vilka låg med spetsarna in mot varandra. Det dröjde länge innan jag hittade något spovbo, men en dag stod jag oförberedd inför ett. Mitt hjärta bankade av upptäckarglädje. Långt borta tystnade spovens vissling i samma ögonblick som jag stannade vid boet. Solen stannade på himlen, vattensorkarna teg och inte en gräshoppa rörde sig. Jag kände en lätt svindel och genomilades av en känsla av att livet blottade sina innersta källsprång. Mitt medvetande stegrades till en sådan intensitet att varje grässtrå och varje linje i äggens teckning ristade sig in i min själ. I en känsla av att inte stå ut med den själsliga spänningen, ty jag var halvt bländad liksom en människa som plötsligt fått se Gud, gick jag några steg bort från boet. När jag ville återvända fann jag det inte. Jag letade en hel timme med tårar i ögonen och kom väl slutligen långt bort från boet, som jag aldrig återsåg. Jag hade ganska klart för mig att det inte var äggen jag ville åt. Det var de känslor av hemlighetsfull gemenskap och själslig lyftning som jag nyss upplevt som jag längtade tillbaka till.

Min morfar sade att man på några få dagar skulle kunna hitta alla fågelbon som fanns i trakten. Man behövde endast lägga sig i något dike eller ställa sig bakom ett träd och iakttaga fåglarna. Förr eller senare flög eller smög de till boet och vägledde iakttagaren. Vad sångfåglarna beträffade kunde man finna boet genom att iakttaga var hannen satt när han sjöng. Enligt morfar satt han nämligen alltid på ett bestämt ställe i förhållande till boet. Men jag hade varken tålamod eller skarpsinne nog. Jag nöjde mig med ett rastlöst och nyckfullt letande. Det fanns på mossen här och var små björkdungar med enstaka granar och tallar. I träden var bona lätta att upptäcka, särskilt tidigt på våren innan löven spruckit ut. Jag blev snart skicklig i att upptäcka bofinkens flätade och sirade bo, som var placerat så att det såg ut att vara en del av trädet. I övergivna kråkbon hittade jag duvägg, vita och egendomligt blanka, nästan som tårade ögonvitor. Det var aldrig mer än två ägg i varje bo. Kråkbon hittade jag så många som helst, och när ungarna vuxit halvstora slog jag ihjäl dem och bar klorna till folkskolläraren i kyrkbyn. Han betalade tjugufem öre paret i skottpengar. Sorgligt att säga blev det en dyr affär för landstinget, ty skolläraren, som var en omisstänksam natur, slängde de levererade kråkfötterna på sin sophög, och där hämtade förslagna pojkar dem för att på nytt presentera dem till belöning. En gång hittade jag ett sparvhöksbo och en annan gång ett tornfalksbo. Tornfalksäggen var brunspräckliga och runda som de flesta rovfågelsägg. De tycktes mig ha en romantisk fjärranfärg som ännu, när jag tänker därpå, skickar rysningar av välbehag och skräck genom min kropp.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

I björkdungarna fanns det gott om hornugglor som alltid höll till i gamla kråkbon. Ugglan lämnade inte som duvan, höken och falken boet i god tid när människan närmade sig, och hon föraktade att fara upp med skrik och oväsen ur boet som kråkan. Hon låg stilla och tryckte, och man kunde se de två tofsarna på hennes huvud sticka upp över bokanten. Ett av hornugglebona glömmer jag aldrig. Där fanns åtta vita ägg, som jag bevakade en lång kall vår. Jag brukade klättra upp till boet som låg i en gammal gran. Till att börja med flög ugglan ut redan när jag började klättringen, men när ungarna kläckts och blivit stora lämnade ugglan boet allt ovilligare. Det hände att hon flög ut på tysta vingar först då jag kikade in över bokanten, som låg åtskilliga meter över marken. En dag när ungarna var halvvuxna tog jag mig för att reta dem med en pinne. De väste och klapprade med näbbarna och gjorde utfall mot mig. De sträckte på sina långa gamhalsar, som ännu var glest försedda med fjädrar och klippte med de än förvånade, än ondskefulla gula ögonen. Jag hade roligt åt dem tills ugglan plötsligt återvände till boet, driven av sin oro för ungarna. Hon slog sig ned på en gren en halv meter från mitt huvud. Jag såg hennes stora, vilda ögon riktade mot mig. Under några ögonblick som tycktes mig som timmar stirrade vi på varandra. Jag var förstelnad. En våg av skräck slog upp inom mig. Jag tyckte mig vara utlämnad åt det onda, som om djävulen i en ugglas gestalt kommit för att hämta mig och straffa mig för mitt övermod mot uggleungarna. Jag tyckte mig se rakt in i vildmarken, där ingen nåd fanns, där ingen mänsklig makt mer kunde rädda. Jag vet inte hur jag kom ner ur trädet. Jag måste mer eller mindre ha fallit, och tröjan var trasig när jag omtumlad och förvirrad vandrade hem.

I utkanten av mossen fanns en liten halvt igengrodd sjö, Tovarpssjön, som Kolthoff en gång beskrev. Den kunde vad fågelrikedom beträffar ta upp konkurrens med Tåkern och Hornborgasjön. Där fanns bara en enda gisten eka, och därför kunde jag aldrig utforska den som jag önskade. Jag fick nöja mig med att uppsöka strändernas and- och beckasinbon och att en enstaka gång vada ut till ett doppingbo. Den mest storslagna naturupplevelse, som jag någonsin haft, upplevde jag där en aprildag. Genom min fars långa sjömanskikare, som han alltid brukade ha med sig när han vandrade kring och inspekterade arbetena på mossen, såg jag att sjön var fylld av flyttfågel. De låg så tätt att man knappast såg vattnet, och jag beslöt att sätta i verket min gamla och av boken om Nils Holgersson underblåsta dröm att komma inpå de skygga vildgässen. Med oändlig försiktighet kröp jag längs kanten av torvkanalerna och närmade mig efter någon timme sjön. Inte en enda gång vågade jag sticka upp huvudet, och jag kom slutligen så nära att endast en strandvall på ett par meter skilde mig från sjön. Då reste jag mig sakta. Vildgässen låg i tusental på vattenytan. Några höll halsarna stolt raka, andra betade på botten eller ordnade sina vingar. Mellan dem kilade sothöns, änder, doppingar. Det var ett stilla plaskande, ett starkt pipande, ett egendomligt kluckande i luften. Jag var för ett ögonblick mitt inne i fåglarnas värld och såg dem i deras ensamma, vilda majestät. Det hela var över på några sekunder. Ett lockrop och några förvirrade skrik ljöd. Jag var upptäckt, och alla de tusen tunga fåglarna lyfte samtidigt. Vingbruset, fotklappret mot vatten och vattenväxter och de vilda ropen var så starka att jag nästan kastades tillbaka i torvkanalen. Fåglarna samlade sig i stora svärmar över sjön, flög fram och tillbaka några slag, liksom vilset, och drog sedan bort. Sjön låg framför mig alldeles lugn, och bara en och annan dopping, som styrde in mot motsatta stranden störde det lugn som efterträtt vulkanutbrottet nyss.

Nu är alla äggen sönder och borta. Jag minns dem med en egendomlig upprördhet, kanske därför att upplevelserna i samband med dem så ofta förde mig ut i ett regnbågsskimrande själens gränsland, men också därför att de var så vackra, att deras färger skiftade så starkt och därför att det spirade liv innanför det sköra skalet. Jag tänker på hussvalans vita ägg, på tornsvalans långa, smäckra ägg. Jag ser för mig det havsgröna andägget, taget ur ett bo med tjugu ägg, som modern innan hon lämnade det täckt över med gräs och dun. Det brunfläckiga orrägget var dåligt urblåst, och fasanägget var inte urblåst alls. Det innehöll nämligen en nästan kläckfärdig kyckling, och jag väntade mig alltid att det skulle börja stinka och förgifta hela äggskåpet. Starens himmelsblå ägg tyckte jag var det vackraste av alla, fast jag aldrig kunde förstå varför naturen slösat så mycken skönhet på starägget, då det lades i holkar och ihåliga träd och alltså inte behövde någon skyddsfärg.

Nu står äggskåpet nere i källaren, och för tidningens räkning har jag skrivit detta lilla epitafium. Det förlorade stannar kvar, och det strimmar så varmt och grönt ur det gamla tomma skåpet. Kanske läsaren känt en liten fläkt därav.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X
Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X