Ett fulländat slut – som borde slutat annorlunda

Foto: ILL: Staffan Lö wstedt

George Eliot avslutar sin roman ”Middlemarch” på ett tekniskt fulländat slut. Är det då fånigt att önska att det hade slutat på ett annat sätt, undrar SvD:s Josefin Holmström.

Uppdaterad
Publicerad
Annons

Slutet gott?
En serie om avslutningar på verk inom kulturen. Del 5: Middlemarch av George Eliot.

Det brukar sägas att George Eliots mastodontroman om engelskt lantliv, “Middlemarch”, har ett ärligt slut: den idealistiska världsförbättraren Dorothea Brooke får se sina filantropiska ambitioner besegrade av vanligt, hederligt familjeliv. Hon gifter sig med den frisinnade, Byronlockige konstnären Will Ladislaw och blir fru och mor. George Eliot avslutar sin berättelse om Dorothea i något slags mellanläge mellan dur och moll: ”Hennes rika natur fick – alldeles som den flod vars kraft Cyrus splittrade – söka sitt utlopp i smärre strömfåror, som det inte finns några upphöjda namn på här på jorden. Men det inflytande, som hon utövade på människorna omkring sig, spred sig likafullt vida och i oberäknelig omfattning, ty det spirande goda här i världen är delvis beroende av för historien okända gärningar. Och att det inte står så illa till för er och mig som det kunde göra, har vi delvis att tacka alla dem, som plikttroget levde ett undanskymt liv och nu vilar i gravar som ingen besöker.”

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons