X
Annons
X
Recension

Traces Ett förtrollat rum där även syntetpälsen får liv

Österländsk mystik möter nordisk saga i en rörlig installation. Rósa Ómarsdóttir med team iscensätter en smått flummig eller sinnesvidgande kommentar till en samtid där vi glömt bort att lyssna på tingens dubbeltydighet.

Tiran Willemse är en av fyra dansare i ”Traces” i koreografi av Rósa Ómarsdóttir. Foto: Stanislav Dobak

Transformationer och metamorfoser där kroppen blir ett objekt som blir en levande varelse – det är något av dansens urgrund. Tänk riter och hyllningar till naturens kretslopp av födelse, förökning och död. Eller tänk Martha Grahams tygsvepta gestalt i solot ”Lamentation”, eller för den delen barn som öser loss bland tyger och skapar egna fantasivärldar.

Allt detta och lite till finns i isländskan Rósa Ómarsdóttirs verk "Traces", ett slags fortsättning på gästspelet förra året. Då visades duetten "The valley", som hon skapade 2015 tillsammans med Inga Huld Hákonardóttir – båda utbildade vid Parts i Bryssel där de inledde sitt samarbete. Det var en kommunikativ, komplex och snyggt genomarbetad iscensättning av hur kusligt det kan vara när det artificiella blir alltför påtagligt mänskligt och igenkännbart.

Tiran Willemse är en av fyra dansare i ”Traces” i koreografi av Rósa Ómarsdóttir.

Foto: Stanislav Dobak Bild 1 av 2

”Traces” i koreografi av Rósa Ómarsdóttir.

Foto: Stanislav Dobak Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X