X
Annons
X
Recension

Krilon Ett fördjupat, teatralt samtal om det mänskliga

Eyvind Johnson skrev under världskriget 1941 om en samtid som valt bort humanismen. Böckerna om Krilon är obehagligt aktuella också nu – det visar Carolina Frändes scenversion som väljer ett visserligen teatralt men ändå avskalat scenspråk som tar texten och publiken på största allvar.

Simon Rodriguez, Angelika Prick, Emil Almén, Peter Gardiner, Lotti Törnros, Anders Johannisson och Tove Edfeldt i ”Krilon”. Foto: Markus Gårder

Krilon promenerar på isen utanför Lovön, det är vinter 1941. Ett världskrig rasar och tyskarna ser ut att kunna lägga under sig Europa. Den svenska borgerligheten börjar ställa in sig på en ny ordning, acceptera och ta till sig nazismen och dess värderingar. Mäklaren Krilon står dock emot. Han tror på samtalet, äkta möten mellan individer, ock konsten som bastioner mot hat och förenklingar. Därför har han bildat en grupp som träffas för att tala, på allvar, om vad man kan och bör göra – det mänskliga som motstånd.

Eyvind Johnson skrev romantrilogin om Krilon 1941–1943. Titelpersonen är en sekulariserad Kristusfigur som samlar lärjungar, men också en Faust som blir utsatt av djävulsfigurer som Staph och Jekau, parodiska representanter för Nazityskland och Sovjet. Litterärt är Johnson en länk mellan Thomas Mann och Peter Weiss. Han experimenterar djärvt med form, leker med genrer.

Simon Rodriguez, Angelika Prick, Emil Almén, Peter Gardiner, Lotti Törnros, Anders Johannisson och Tove Edfeldt i ”Krilon”.

Foto: Markus Gårder Bild 1 av 2

Ensemblen i fem timmar långa ”Krilon”.

Foto: Markus Gårder Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X