Annons

Ett folkmord vi inte får glömma

Om det här fotot skrev USA:s ambassadör: ”Vyer som den här var vanliga i alla de armeniska provinserna under våren och sommaren 1915”.
Om det här fotot skrev USA:s ambassadör: ”Vyer som den här var vanliga i alla de armeniska provinserna under våren och sommaren 1915”.
Publicerad

I dag är det 100 år sedan ledare för det Osmanska riket bestämde sig för att utplåna kristna armenier, assyrier/syrianer/kaldéer, greker och andra ickemuslimer. Ingen skulle komma ihåg dem, ingen skulle ens känna till att de någonsin hade existerat. Den 24 april 1915 inleddes vad som skulle komma att bli ett folkmord. För att försvaga de kristna anklagades deras ledare för förräderi och greps.

Min farmor var då fyra år gammal. Hennes bröder, far och farbröder var bland dem som skulle gripas och arkebuseras. Hennes far som var ingenjör befann sig på arbete långt från hemmet. När blodbadet pågick var han upptagen med att lära ut hur man smälte ner bland annat bestick av metall för att tillverka kulor. Tusentals räddades till livet tack vare hans insats – samtidigt som hans egen familj, fru och söner slaktades. Hans döttrar överlevde dock. En av dem, Meyyo, blev min farmor.

Annons
Annons
Annons
Annons