Annons
X
Annons
X

Ett djärvt scenbyte

MELLIKA MELOUANI MELANI. Hon har hyllats för djärva, politiska föreställningar, fast numera skiljer regis­sören Mellika Melouani Melani på konst och politik. Snart tar hon över som konstnärlig ledare på Folkoperan. Men först förbannar Nobelpristagaren Elfriede Jelinek än en gång.

(uppdaterad)
Mellika Melouani Melani.
Mellika Melouani Melani. Foto: DAN HANSSON

Namnet! Jag kommer på det först när Mellika Melouani Melani har rest sig från fåtöljen i Artistfoajén en våning upp på Dramaten för att skynda ut till dagens repetitioner av Köpmannens kontrakt av Elfriede Jelinek.

Hon har givetvis fått frågan om sina två förvillande lika efternamn förut. Men hon förklarar, innan hon springer ut till skådespelarna som står startklara någonstans i huset. I början av hennes karriär blev hennes marockanske pappa rädd för vad hans bekanta skulle tycka om dotterns konstprojekt, som skådespelare och sedan som regissör (som inte är av den väna sorten som sätter upp klassiker efter formulär 1A).

–Pappa var orolig att det jag gjorde inte var så bra i hans kretsar, han var rädd att andra män skulle komma till honom i moskén och säga: ”Min dotter säger att hon vill göra det och det och de säger att din dotter gör det”, berättar hon och skrattar.

Annons
X

–Det är ju hotfullt när man håller på och spränger gränser så där.

Därför ändrade hon i tjugoårsåldern sitt efternamn, Melouani, till Melani. Med åren accepterade fadern vad hon sysslade med och nu använder hon båda namnen.

Hennes pappa dog i maj, han hann alltså få veta att hans dotter hade utsetts till konstnärlig ledare på Folkoperan. Han tyckte det var roligt, men var förvånad över att hon var med överallt.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    –Han undrade mest: ”Hur gör hon?”

    Att Mellika Melouani Melani är med överallt är det nog fler som tycker, åtminstone lämnar hon tydliga avtryck. När hon 2010 tilldelades Teaterkritikernas pris var det just för att hon ”överraskar, oroar, djuplodar och imponerar som teatermakare.” Vissa invänder väl ibland att de inte ”förstår”, men hon tycker inte konst handlar om att förstå allt.

    –När vi gjorde Elfriede Jelineks Babel på Göteborgs stadsteater förra året sa vi innan föreställningen började att vi skulle prata så fort att man inte skulle hinna med och inte heller förstå allt, men att det var okej. Det sättet du förstår på, det är ju det som är grejen.

    Mellika Melouani Melanis teaterintresse är djupt rotat. Redan som barn i Stockholmsförorten Skärholmen gick hon med i Vår teater. Hon ler och säger att hon minns att de satte upp Mästerkatten i stövlarna.

    –Jag hade en stor, vid hatt och skulle gå ut och in i en smal passage. När jag gick igenom den där så hamnade hatten på sniskan. Det blev väldigt komiskt, publiken tyckte det var roligt, vilket jag uppfattade och upprepade ett antal gånger.

    Tidigt blev skådespelaren och regissören Olof Thunberg hennes ”teaterpappa”. När hon var 12 år och han skulle sätta upp Siri Brahe av Gustav III på Confidencen på Ulriksdals slott gick hon på en audition just här på Dramaten. Hon fick huvudrollen.

    Olof Thunberg höll kontakten och tog henne på allvar, de gick på otaliga föreställningar som hon tvingades att analysera.

    –Han nöjde sig inte med ”bra” eller ”dåligt” utan frågade ”Varför?” Jag fick gå den gamla skolan, jag blev hans lärling och han gav mig mitt konstnärssjälvförtroende.

    Uppsättningen på Confidencen är ett skäl till att hon fortsatte med teatern och sökte och kom in på Teaterhögskolan i Göteborg.

    –Jag mötte helt nya miljöer mot vad jag var född och bodde i. Det var skönt, allt var helt annorlunda.

    Den politiska medvetenheten, som väcktes när hon såg problemen omkring sig hemma i Skärholmen, var också av betydelse. Det var väl därför hon hamnade på den politiskt inriktade Teater Tribunalen på Hornsgatan i Stockholm, där hon även gjorde sin regidebut. 2004 sa kollegan Richard Turpin i en intervju att ”Mellika Melani med sin bakgrund i muslimska Nordafrika tillförde ett nutida ”underklassperspektiv” som teatern saknat”. Den omtalade häpnar nu över det.

    Frågan om hon faktiskt har känt att hon bidrar med ett annat synsätt bemöter hon med att berätta om sitt första möte med Tribunalen. Hon var ung, men verkade ännu yngre. Hon försöker se brölig ut, sträcker ut benen och halvligger i fåtöljen som en stökig tonårskille.

    –Jag hade nog med mig lite av det där mucket från Skärholmen. Jag satt och sa: ”Jaha, så ni håller på med politisk teater? Har ni åkt 20 minuter på röda linjen någon gång? Eller!?”

    Hon säger att hon kommer från underklassen, men betonar samtidigt att det inte är så enkelt. Hennes mormor växte upp i högadeln, ”lekte på Uppsala slott när hon var liten”, och lärde barnbarnet om den svenska litteraturhistorien och nog även att knäcka språkkoder. Hennes mamma gjorde något provocerande som ”gifte sig med en arab” och flyttade till Skärholmen.

    –Jag brukar ta upp det där när jag i politiska diskussioner med högermänniskor säger att det är så svårt att röra sig mellan klasserna och får höra: ”Men se på dig, du kommer ju från underklassen!” Då förklarar jag att det inte är helt sant, jag var lite mellan klasserna.

    –Idén att alla kan göra vad de vill är jättelöjlig. För hade jag inte haft det där från min bildade mormor hade jag kanske inte kunnat snacka med Olof Thunberg på samma vis, men jag gjorde det och nog med hans eget språk.

    Med tanke på all politik på scenen under åren – kring hedersmord, Israel-Palestina-konflikten, etnicitet, klass, kön, det mesta – och hur hon nu sitter här och pratar om klasskillnader är det något överraskande att Mellika Melouani Melani berättar att hon har tagit bort politiken ur sin konst. 2008 genomgick hon en kris som handlade om hennes drivkraft som konstnär. Hon saktar ned sitt snabba tempo. Säger att hon när hon var yngre hade ”de där politiska glasögonen” och drevs av en vilja att skapa förändring.

    –Sedan har jag sett att scenrummet inte är en arena för det. Jag kan inte använda scenen för att säga sanningar till en publik. Jag vill inte släpa en politisk skugga efter mig när jag gör mina konstverk.

    –Jag höll på att gå sönder när jag kom på det här. Det där var ju jag och plötsligt insåg jag att det måste bort.

    Upplevelsen var så hemsk att hon först trodde att hon inte kunde fortsätta jobba. Hon började då med vad hon kallar för ”misslyckade försök”, att prova olika saker. Numera jobbar hon med ”riktiga” frågor, frågor hon inte svarar på och fokuserar på ämnen. Det resulterade i att hon i ett och ett halvt år höll på med EU-kommissionens radikaliseringsdokument, om bekämpning av terrorism. Det kom med i Carmen på Backa teater 2010.

    Det låter politiskt?

    –Jo, många tycker väl fortfarande att det är politisk konst. Folk kopplar det till ämnet. Men jag har ett helt annat förhållningssätt. Fast det finns vissa förväntningar på mig. När jag gjorde Jelineks Ulrika Maria Stuart hade jag undertiteln ”What’s left of the left?” Då reagerade vänstermänniskor och undrade vilken sida jag stod på. Men jag utforskade ju och ställde frågan.

    Om en knapp vecka är det premiär för Mellika Melouani Melanis uppsättning av Elfriede Jelineks Köpmannens kontrakt, en aktuell pjäs om finanskrisen som skrevs efter krisen 2008. Det blir efter Ulrika Maria Stuart på Tribunalen 2009 och Babel på Göteborgs stadsteater 2010 hennes tredje uppsättning av den österrikiska Nobelpristagaren – fastän hon gör henne förbannad.

    –Jelinek gör det som jag själv håller på med. Hon vill inte heller säga sanningar. Som i Ulrika Maria Stuart, hon säger inte vad hon tycker om vänstern utan vad som sägs om vänstern. Och det är ju en massa skit. Att få hennes manus är som: ”Här får du en massa skit, varsågod!” Jag blir skitprovocerad. Jag är van att det är jag som väljer att behandla ett ämne på det sättet.

    Men så har hon redan gjort det! Vad ska jag göra då? Förädla hennes skit?

    Hon beskriver det som en lång process att gå igenom Elfriede Jelineks rasande, ordspäckade manus som dessutom saknar scenanvisningar. Först är det frustration och irritation, sedan börjar hon förstå, därefter jobbar hon och skådespelarna med performance.

    –Sedan börjar man förledas av texten, för hon är så jävla smart. Allt kommer från stora, spännande tankar. Man förleds tills man fattar att hon kan dra åt helvete. Då skiljs man och jobbar igen och då kommer hon tillbaka. Det är hennes storhet, att hon kommer tillbaka.

    –Man måste jobba på riktigt med Jelinek, det är det som gör att man blir trött och irriterad. Jag känner mig rätt sliten nu, säger regissören utan att se det minsta sliten ut, trots att vi ses tidigt på morgonen och att hon jobbade sent kvällen innan.

    Efter premiären kastar hon sig över nästa projekt, som ny konstnärlig ledare på Folkoperan. När beskedet kom i våras uppstod en viss förvirring över att en teaterregissör som bara hade satt upp två operor (Carmen på Backa teater och Rigoletto på Uppsala stadsteater) hade fått tjänsten. Folkoperan sysslar ju ändå med opera, om än ända sedan starten 1976 mer okonventionellt än Kungliga Operan.

    Just att Mellika Melouani Melani är okonventionell är också en av Folkoperans motiveringar till varför de valde henne. Att hon inte kommer från musikhållet ser Folkoperans vd Pia Kronqvist inte som ett problem. De kommer att ge henne den kompetens hon behöver och dessutom finns en musikalisk ledare.

    Mellika Melouani Melani blev själv ”jätteförvånad” när hon uppmanades att söka. Men hon hade suktat efter att göra fler operauppsättningar, något hon tror att Folkoperan hade fått nys om.

    När hon förra året gjorde installationen Arabiska mäns mobbade kroppar på Tensta konsthall upptäckte hon att konstrummet skiljde sig avsevärt från teaterrummet. På samma sätt menar hon att operakonsten har en alldeles egen unik potential och form som hon lockas av.

    –På operan kan man dessutom genom musiken nå sådant man inte annars kommer åt.

    När vi kommer in på vad hon vill med Folkoperan låter hon lite som en medietränad politiker, säger sådant som att hon är ”glad över förtroendet”. Det är väl för tidigt att avslöja detaljerade visioner. Frågan om hon kommer att förändra operabegreppet besvarar hon med att det är ett spännande hus med begåvade människor.

    –Jag ser på hela huset som ett verk. Jag har en känsla för vart vi ska och kommer försöka få dit de konstnärer jag vill.

    Även om hon har ledarerfarenhet som regissör innebär uppdraget stora förändringar, som att hon måste tänka på biljettintäkter. Men hon är inte rädd för att bli för djärv.

    –Som konstnär kan du inte hålla tillbaka eller anpassa dig, gör du det kan du lika gärna sluta. Du måste jobba på riktigt hela tiden, hur det än ser ut. Det är klart att det blir väldigt tufft. Folkoperan är inte världens framgångssaga som går av sig själv. Men det är roligt att få uppdraget ”Låt det hända!” och att de säger: ”Vi vill det här och det är typ omöjligt, har du lust att lösa det?”

    Det är som en Jelinekpjäs?

    –Haha, ja precis! Omöjligt och helt fantastiskt!

    Annons
    Annons
    X

    Mellika Melouani Melani.

    Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X