Annons
X
Annons
X

Merete Mazzarella: Ett bra samtal behöver ingen smiley

Mobiler och sociala medier tillåter oss att kommunicera med omvärlden mer eller mindre konstant – på bekostnad av det levande samtalet ansikte mot ansikte. I en ny bok studerar psykologen och sociologen Sherry Turkle det virtuella umgängets illusoriska intimitet.

Asociala medier?
Asociala medier? Foto: Jessica Gow/TT

Först två minnen: För ett par år sedan såg jag Nokias mest sofistikerade smartphone presenteras på tv. En ung glad man räknade stolt upp alla nya finesser. Till slut frågade reportern: ”Finns det då ingenting alls som kanske inte är perfekt?” Nokia-mannen måste fundera en stund men till slut sa han: ”Nå, det skulle då vara hörbarheten.”

En liten tid senare pratade jag mobiltelefoner med en god vän och plötsligt sa hon: ”Jag har sagt åt mina barn att den dag de kommer för att sitta vid min dödsbädd får de lov att lämna mobiltelefonerna hemma.”

De här replikerna kommer jag osökt att tänka på när jag läser den amerikanska psykologen och ­sociologen Sherry Turkles nya bok ”Tillbaka till samtalet. Samtalets kraft i en digital tid” (övers: ­Linus Kollberg; Daidalos). Turkle var länge entusiastisk för den digitala teknikens alla möjligheter, som hon har ägnat decennier åt att studera, men idag är hon allvarligt oroad. Det som går förlorat är nämligen det levande samtalet, det som förs ansikte mot ansikte och som påverkas av såväl mimik som kroppsspråk. Det kräver tid, det kan vara trevande, det kan rymma pauser, det är förutsättningslöst, det ger utrymme åt fria associationer, det handlar inte bara om att tala utan också om att lyssna. När det är som bäst finns det en tillit som möjliggör både ­öppenhet och sårbarhet och som hjälper oss att förstå både oss själva och andra bättre.

Annons
X

När hon har diskuterat ”flykten från samtalet” med studenter och andra yngre människor har de ofta svårt att se problemet. Att mejla, messa eller chatta är ju också att prata, tycker de, och man kan börja och avsluta samtalen precis som det passar en. När man uttrycker sig i skrift har man kontroll över sina ord, man kan redigera dem, man kan se till att allt blir rätt, man kan överväga varje skiljetecken. (Intressant nog har många klart för sig att känslotonen i digital kommunikation lätt kan missförstås. En ung kvinna säger: ”Det värsta med messandet är den här rädslan att nån är sur på mig. Om ett mess avslutas med punkt tänker man typ ’Å, nej, du är skitsur på mig’.”)

Många duktiga studenter är idag så rädda för att allt inte ska bli rätt att de inte vågar gå och tala med en lärare. För många känns ett samtal ansikte mot ansikte – eller ens i telefon – alldeles för krävande, för oförutsägbart, ja, rentav hotfullt. Det finns ­familjer där man enbart grälar skriftligt för att ingen ska överila sig och för att allt ska finnas dokumenterat. Alla får tid att tala till punkt och fundera över de andras perspektiv, men man kan ändå fråga sig om det inte ligger något potentiellt skadligt i budskapet ”Jag väljer att hålla mig borta från dig för att kunna tala med dig”. Allt oftare är det också per mejl eller mess man ber andra människor om ­ursäkt eller avslutar ett förhållande – kanske med en smiley på slutet.

Den nya tekniken – och det är i första hand ­mobiltelefoner Turkle skriver om – ger en illusion av sällskap utan de krav som följer med vänskap, eller rentav en illusion av vänskap utan de krav som följer med närhet. Den betyder också att man alltid kan rikta uppmärksamheten vart man vill och att man aldrig behöver ha tråkigt. En collegeflicka ­säger: ­”Sedan jag vande mig vid gruppchatten på Facebook tycker jag att det är väldigt segt att bara prata med en person i taget.” En fjärdedel av alla amerikanska tonåringar kopplar upp inom fem minuter efter att de vaknat. De flesta tonåringar skickar minst 100 meddelanden om dagen. 80 procent sover med sina telefoner bredvid sig och 44 procent är aldrig ­någonsin offline, inte ens när de går i ­kyrkan eller tränar. Alltfler lärare har resignerat ­inför elevernas oförmåga till koncentrerad uppmärksamhet, andra ser rentav något positivt i den nya så kallade ”hyperuppmärksamheten”. Resultatet är nya undervisningsmetoder: medan lärarna talar får eleverna vara på nätet och kommentera eller leta efter åskådningsmaterial – exempel eller bilder.

Telefonerna har skapat nya umgängesformer. En grupp studenter förklarar för Turkle att hon omöjligt kan förstå hur de kommunicerar om hon inte går med i deras gruppchatt på Whatsapp. När hon gör det förändras allt. Deltagarna växlar hela tiden mellan pratet i rummet och chatten på mobilerna, och bilder – teckningar, foton och videor – är en lika viktig del av kommunikationen som pratet. I många sammanhang gäller idag ”treregeln”: när ett gäng sitter tillsammans måste du se till att det är minst tre andra som tittar upp från sina telefoner och ­deltar i samtalet innan du kan tillåta dig att dyka ner i din. På så vis går samtalet vidare – fast det är olika personer som samtalar och har blicken uppe vid olika tidpunkter. Samma beteende förekommer på arbetsplatser: på möten är det många som bara lyfter blicken när de själva har ordet. Sitter man på tumanhand med någon kan man visa vederbörande en särskild ynnest genom att lägga ifrån sig tele­fonen eller rentav stänga av den.

Sherry Turkle är professor i Social studies of science and technology vid MIT. ”Tillbaka till samtalet” är hennes första bok efter den uppmärksammade ”Alone together: Why we expect more from technology and less from each other” från 2011. Foto: Joe Tabacca/IBL

Nuförtiden tittar en genomsnittlig vuxen amerikan på sin telefon en gång per sex och en halv minut. Även föräldrar som förbjuder sina barn att använda sina telefoner vid matbordet kan själva sitta och knappa på sina medan de äter. En ung kvinnlig företagare säger: ”Om jag försöker göra bara en sak blir det inget bra. Då blir jag jättenervös. Jag klarar inte det. Jag är fysiskt oförmögen att göra bara en sak i taget.” Det finns pappor som använder telefonen när de badar sitt barn och mammor som gör det medan de ammar.

Modern kommunikation präglas av en intressant paradox: vi är mest frånvarande i förhållande till dem vi rent fysiskt har i vår närhet. Vänner som är tillsammans kan förhålla sig förstrött till var­andra och försvinna in sina telefoner. När de är ­åtskilda är de däremot ständigt redo att rycka in i händelse av kris. En kvinnlig doktorand berättar att det i hennes kretsar anses sårande att inte svara på ett mess inom fem minuter och därför brukar hon lämna föreläsningar för att gå ut på toaletten och svara: ”Det är sånt man gör för sina vänner.” Allt fler föräldrar förhåller sig på samma sätt till sina barn. Så länge barnen är hemma ignorerar föräldrarna dem, när de är borta kollar föräldrarna kontinuerligt minutiöst upp var de finns och vad de gör.

Mobilen ger också en känsla av oändliga möjligheter. När man har hundratals telefonnummer till hands kan man känna att det alltid finns någon att kontakta och man kan alltid hitta en fest att gå på genom att skicka ut en massa mess och höra sig för. När man väl befinner sig på en fest kan man fortsätta att skicka ut mess för att undersöka om det skulle finnas en bättre fest någon annanstans. Den ständiga rädslan att missa något kan ta sig extrema uttryck: en collegeflicka bekänner att hon till och med när hon ligger i sängen med sin pojkvän kan gå in och kolla på Tinder en stund.

I december 2013 kontaktades Turkle av en skola där lärarna blivit bekymrade av en gradvis förändring i elevernas beteende. I sin inbjudan skrev rektorn: ”Eleverna verkar inte bli vänner med varandra på samma sätt som förr. De blir bekanta men deras relationer förefaller ytliga.” De var emotionellt omogna, tolvåringar kunde bete sig som åttaåringar och säga: ”Du får inte leka med oss.” Efter att ha iakttagit hur en flicka hade gjort så mot en klasskamrat kallade rektorn henne till sitt kontor och bad om en förklaring. Flickan hade närmast likgiltigt svarat att hon inte förstod vad det var fråga om. Som Turkle uppfattar situationen handlade den om en brist på empati – en brist som enligt hennes förmenande har med barnens användning av ny teknik att göra. Har man börjat uppfatta maskiner som mänskliga ligger det nära till hands att uppfatta människor som maskiner. (Och kanske tycka att maskiner är bättre: Turkle har träffat studenter som hellre skulle vilja ventilera personliga problem med en robot än med en medmänniska eftersom robotar har större databas.)

Men det finns alltså de som ser att något saknas. En doktorand ­säger: ”Om man messar ordet ’förlåt’ betyder det å ena sidan ’jag vill inte längre bråka med dig, jag vill att vi sluter fred’, men samtidigt säger man: ’Jag tänker inte vara när­varande medan du hanterar dina känslor, säg till mig när du har ältat klart.’” Det finns föräldrar som bestämt sagt ifrån åt barnen att om de tänker dra sig ur någon aktivitet som familjen planerat – till exempel en middag hos mormor och morfar – så ska de ringa och inte bara messa. På det sättet kan de åtminstone få klart för sig hur deras handlingar påverkar andra människor, de kan få klart för sig att mormor redan satt in kycklingen i ugnen och att morfar gått ut för att köpa chokladsås till glassen. En vd berättar att han inte drar sig för att säga ifrån också åt äldre anställda: ”Gå och tala med honom. Be honom om ursäkt. Personligen. Du hade fel. Säg att du är ledsen.” Enligt en annan är det lika illa att inte kunna be om ursäkt ansikte mot ansikte som att köra bil och inte kunna backa.

”Tillbaka till samtalet” är tankeväckande men också på tok för lång och full av upprepningar. Den känns – och just i det här sammanhanget är det förstås sorglustigt – som en typisk datorprodukt: Turkle har samlat en enorm mängd material, framför allt exempel, och sedan helt enkelt skrivit på. En del exempel känns dessutom extrema: jag vägrar tro att det är många som bläddrar på Tinder när de är i säng med en partner. Framför allt är titeln missvisande ­såtillvida att det framför allt är vägen bort från samtalet som behandlas, om vägen tillbaka får man inte veta stort mer än det självklara och därmed triviala, nämligen att det gäller att begränsa skärmtiden.

Vad ska jag då hoppas på när det gäller min dödsbädd? Kanske att mina närmaste har telefonerna på tyst. Om de nu inte har skaffat Nokias nostalgibetonade retrotelefon med ett begränsat antal funktioner. Den lär ska ha riktigt bra hörbarhet.

Annons

Asociala medier?

Foto: Jessica Gow/TT Bild 1 av 2

Sherry Turkle är professor i Social studies of science and technology vid MIT. ”Tillbaka till samtalet” är hennes första bok efter den uppmärksammade ”Alone together: Why we expect more from technology and less from each other” från 2011.

Foto: Joe Tabacca/IBL Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X