X
Annons
X

Lena Johannesson: Ett bortträngt stycke kvinnohistoria

Läs mer om Streckare från 100 år

Vad fanns det för förbindelser mellan Ellen Key och den världsberömde arkitekten Frank Lloyd Wright? Går man till de officiella källorna är det förvisso svårt att finna konkreta belägg. Den förmedlande länken visar sig dock vara Wrights älskarinna och "sambo" under åren 1909–1914, Mamah Cheney Borthwick, som närde en nära relation till Key och var den första att översätta hennes böcker till engelska. Det synliga beviset för detta bortträngda stycke kvinnohistoria är ett japanskt träsnitt i Ellen Keys hem, en gåva från den store amerikanske arkitekten.

Ellen Key och Frank Lloyd Wright.
Ellen Key och Frank Lloyd Wright.

I övre hallen på Ellen Keys Strand hänger ett japanskt träsnitt. Det väcker ens förvåning, dels för sin höga kvalitet – det är ett färgtryck av Hiroshige (1797–1858) – och dels för sin ovanliga inramning. En tunn, betsad eklist inramar bilden, som monterats utan passepartout men som på vardera sidan flankeras av vackert proportionerade blindfält i bruntonad kartong.

Den som vistas på Strand upptäcker snart, att till husets egenheter hör att Ellen Key på sin tid brukade notera varifrån hennes ägodelar hade kommit. Man återfinner hennes kraftfulla piktur på baksidan av tavlor och under möbler. Eftersom Keys konstval inte hade pekat i exotisk riktning och den spartanska inramningen av träsnittet nästan ter sig för radikal för denna radikala kvinnas sobra skönhetsideal, frestas man som konsthistoriker att lyfta ned bilden och se om någon förklaring ges på baksidan. Resultatet blir oväntat givande. Bakpå detta konstverk har Ellen Key nämligen skrivit: "Gåva av den store amerikanske arkitekten Frank Lloyd Wright."

Förvånande och lockande perspektiv öppnar sig plötsligt. Vad skulle det kunna finnas för förbindelser mellan dessa giganter, två av det moderna boendets ledande esteter och exegeter? Mellan aristokratdottern med skönhetsambitioner å folkets vägnar och pastorssonen med drömmen om att fostra oligarkien till demokrati genom idealhem? Det icke-hierarkiska hemmet, tillgängliggjort genom informella planlösningar, sinnrika funktionsmöten och en mjuk integrering av arkitektur och landskap. Både Key och Lloyd Wright ville konkret visualisera sina livsåskådningar. Båda drömde om att få se andra njuta av skönhet och formas av den välplanerade funktionens elegans. Redan 1899 hade Ellen Key – tillsammans med vännerna Richard och Gerda Bergh – arrangerat utställningar i Arbetareinstitutets i Stockholm regi och där visat praktiska och vackra standardinredningar för arbetarhem. Samma år utkom hennes epokgörande skrift "Skönhet för alla".

Annons
X

Frank Lloyd Wright kan inte gärna tänkas som oavlönad volontär i idealitetens kadrer. För honom handlade det om att skulptera sitt eget liv och skapa sin egen berömmelse med hjälp av de djärva scenografier för samlevnad som hans extravaganta villor erbjöd den amerikanska överklassen. Det utesluter inte att det låg styrka och övertygelse bakom visionen och att även han var skicklig på att verbalisera sina intentioner. Med t ex slagordet "the usonian house" kom hans försök att åstadkomma en medelklassversion av den lättskötta enplansvillan att bli uppmärksammad, för sin vitsiga "usefulness" och inbyggda patriotism "... Loving the ground with the new sense of space, light, and freedom – to which USA is entitled", som han själv formulerade det. Det predikande draget hos Lloyd Wright dämpades aldrig, trots hans spendersamma natur, och han använde sig gärna av suggestivt enkla boktitlar som "The Natural House" (1954) och retoriska grepp; han var en uppskattad föreläsare och i ett tal inför Chicago Woman's Club 1902 hävdade han att en arkitekt måste "play the part of preacher".

Vad kunde förena den altruistiska världsberömdheten Ellen Key och den ambitiöse världsbesegraren Frank Lloyd Wright? Wright hade svårt att erkänna andra auktoriteter än sig själv – måttligt kamouflerat av kvasiintellektuella referenser i självbiografin och var överkänslig visavi samtida europeiska kolleger. Detta gör hypotesen osannolik, att det skulle vara av erkännsamhet mot Keys estetiska teorier som Wright uppvaktade henne med gåvor. Går man till litteraturen om Ellen Key får man inget svar på denna gåta. Går man till litteraturen om Wright får man ett halvt och ett annorlunda svar än det man hade väntat sig. Det visar sig att Lloyd Wright i Amerika anses ha introducerat och översatt Ellen Key, vilket ter sig besynnerligt med tanke på att Wright vare sig talade eller läste något annat språk än engelska. Till detta kommer att Ellen Key i Wright-historiografin endast är bekant som feminist och sexolog, inte som estet.

Denna artikel var införd i SvD den 30 mars 1994.

Allt talar således för att det måste finnas ett ytterligare förmedlande led mellan de båda storheterna. Denna förmedlande länk är inte svår att finna. Det handlar om Wrights älskarinna och "sambo" mellan åren 1909–1914, Martha (Mamah) Cheney Borthwick. Man kan läsa mycket om henne i litteraturen om Wright och hennes livsverk har kommit att bli en del av Frank Lloyd Wrights biografi; det är det stoff som nu åter upprepas på den aktuella New York-utställningen. Mamah Cheney, som var universitetsutbildad, var hustru till en av Franks kunder. Wright började 1903 bygga parets villa i Oak Park i Chicago, där han själv bodde med makan Catherine och de sex barnen. Under byggåren utvecklas ett kärleksförhållande mellan arkitekten och Mrs Cheney. Detta leder slutligen till att de tillsammans flyr till Europa, ett djärvt handlande för en arkitekt mitt uppe i karriären och för en aktad tvåbarnsmor. Wright stängde sitt amerikanska kontor i två år, 1909–1911, och parets relation kom att bli en godbit för "gula pressen", inte minst på grund av att Catherine Wright vägrade att acceptera skilsmässa.

Angående Europaåren vet den officiella historien att berätta, att Frank bodde i Florens och Mamah i Berlin – under namnet Mamah Bouton Borthwick – och att de reste sinsemellan. Man kan också läsa sig till att Mamah, som kunde tyska, ägnade sig åt att översätta Ellen Key, delvis i samarbete med Frank. Utan att närmare kontrollera uppgiften har Wrights biografer köpt dennes egna utsagor och inte frågat sig hur hans bristfälliga språkkunskaper skulle ha kunnat göra detta möjligt. Rent sakligt är det dock rätt på två punkter: Av breven anar man att Frank bistått Mamah med putsning av den engelska stilistiken, han var en god retoriker. Därtill kommer att Franks namn står med på den utgåva av Key-texter som Mamah åstadkom 1912 "Love and Ethics", och som utgavs av Chicagoförläggaren Ralph Fletcher Seymour. Ett skäl för detta kan ha varit att Wright gick i god för tryckningen ekonomiskt, ett annat det sociala, att det var känsligt för Mamah att uppträda i sin intellektuella roll i hemstaden. På översättningen av "The Morality of Women and other Essays", 1911, uppgav hon inte sitt rätta namn. Hon gjorde en anagramliknande omstöpning av sitt nom de guerre och kallade sig "Namah Bouton Bothwick".

Här skulle egentligen vårt intresse för Frank Lloyd Wrights relation till Ellen Key kunna sluta, om det inte vore för att vi så uppenbart står inför ett forskningsetiskt och kvinnohistoriskt problem. Inte minst som Wright i sin självbiografi ägnar ett par sidor åt att filosofera över äktenskapets natur och kvinnans livsroll och direkt återgår på Mamahs översättningar, utan referenser till vare sig Key eller Mamah. Inte heller är hans version särskilt hedrande. Brendan Gill skrev i "Many Masks. A Life of Frank Lloyd Wright" (1987) apropå detta tilltag att "Ellen Key skulle ha blivit förskräckt över hans brist på intellektuell stringens" (min övers).

Vore det inte för Hiroshige-trycket skulle resten av historien vara Mamahs och Ellens och berättelsen om hur en ung kvinna i en svår livssituation tar till sig en äldre kvinnas levnadsråd. I sina brev till Ellen Key beskriver Mamah Bouton Borthwick författarinnans betydelse för hennes val av livsväg och hon vill som tack för detta introducera Key i sitt hemland. Ellen Key accepterar detta under förutsättning att Mamah lär sig svenska, vilket hon omedelbart tar itu med. Hon beger sig till Alvastra och hör till de allra första gästerna på Strand. Vi återfinner henne i gästboken den 9 juni 1910.

Mamah visar Ellen Key stor högaktning och hon gör detta på ett värmande älskligt sätt, utan att förlora vare sig sin självständighet eller humor. I sitt första brev från Berlin kommenterar hon ett porträtt av Key, där hon finner att fondens drapering inverkat ofördelaktigt på författarinnans ansiktsdrag. Ellen noterar saken med sina bekanta fråge- och utropstecken. allteftersom de båda kvinnornas korrespondens utvecklas, utvecklas dock ett nytt drama kring Mamah. Ellen Key får så småningom klart för sig hur Mamah och Frank lever och hon hamnar i ett dilemma, då det är hennes eget budskap som använts som legitimation. När det därtill går upp för henne att Mamah har lämnat sina två barn för Franks skull, konfronteras Key med den konkreta sidan av sina principer. Det fria kärleksvalet kunde hos Key aldrig förenas med att kvinnan skulle överge sin modersroll. Förkastelsedomen faller. Mamah svarar, ärligt och koncist. Hon citerar härvid även "Mr Wright", som sagt, att det känns som om han förlorade en vän, när han läste Keys krav på att Mamah bör gå tillbaka till sin make och sina barn. Detta brev är avsänt från parets första egna hem, Wrights senare så berömda lantställe, Taliesin, och det är i detta som Mamah även bekräftar att hon och Frank vill ge Ellen ett originaltryck av Hiroshige. Hon beklagar dock att försändelsen dröjer och att det hör samman med att Frank inte är nöjd med inramningen.

På ytterligare ett plan skärps olyckligtvis Keys och Mamahs relation. Ellen Key görs av sin framstående supporter inom rasbiologin, läkaren och författaren Havelock Ellis, uppmärksam på att Mamah inte anses vara en första rangens översättare. Stora förläggare börjar intressera sig och en lång korrespondens utspinner sig mellan Ellis, Ellen och förläggare i London och New York. År 1911 utger Huebsch en översättning av "Love and Ethics" och återkommer 1912 med ytterligare en version. År 1911 skriver Havelock Ellis introduktionen till en översättning av "Love and Marriage", som publiceras i både London och New York. Ellen Key får allt svårare att förklara sig inför Mamah, till vilken hon 1910 hade givit översättarrättigheterna.

Mamahs version av det som hände kommer vi aldrig att få. Hon och hennes barn mördades i augusti 1914 av en betjänt på Taliesin, som också satte villan i brand. På hennes sista brev till Ellen Key har denna skrivit "Nu Mördad" och därunder ritat ett kors. I Ellen Keys brevsamling finns ett enda brev från Frank Lloyd Wright, daterat december 1914. Då var han redan engagerad i nya kärleksaffärer. Men hans och Mamahs gemensamma gåva till Ellen Key – Hiroshiges tryck – framstår än i dag som en uppriktig gest, ty Lloyd Wrights passion för japanska träsnitt gjorde honom vanligtvis obenägen att gratis dela med sig av sina fynd.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Ellen Key och Frank Lloyd Wright.

Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 30 mars 1994.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X