Annons
X
Annons
X

Ett beslut som ingen vill ta ansvar för

FÖRINTELSENS DAG | OBEKVÄM

Så småningom förstår jag att det tjänar ingenting till. Jag har ägnat dagen åt att söka bringa klarhet i det olycksaliga beslutet att ställa in minnesstunden som skulle ha ägt rum i Luleå domkyrka idag – ett årligen återkommande högtidlighållande av 27 januari, som är Förintelsens dag, det datum då Auschwitz befriades.

Den som främst har fått klä skott för beslutet är Domkyrkoförsamlingens komminister, Bo Nordin, som försökte förklara beslutet i Radio Norrbotten. (20/1)

”De här två stora sorgliga händelserna, Förintelsen och kriget i Gaza, har svårt att samsas”, sade han och fortsatte sedan med att ”Det som händer i Gaza lägger sordin på firandet. Det känns helt enkelt obekvämt att göra det.”

Annons
X

Obekvämt är nyckelordet i alltihop. Nordin talar även om att det ”finns ju en viss association som nog kan uppfattas stötande”. Vilken den associationen är säger han däremot inte. Det vore ju rysligt obekvämt...

Nästa pusselbit jag får fatt i är att beslutet inte var kyrkans. Snarare anslöt kyrkan sig till kommunens beslut. ”Invandrarservice på kommunen har varit huvudarrangör förut”, säger domprosten Peder Jonsson till mig i telefon. ”Kyrkorummet har använts, men det har inte varit en religiös ceremoni.”

I radio säger Bo Nordin något liknande. Invandrarservice ville enligt honom ställa in på grund av oro för ”att det kanske skulle kunna störas av motdemonstrationer och såna här saker.”

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Jo, motdemonstrationer är onekligen obekväma. Och allt fler verkar se det som sin yttersta uppgift att förhindra andra från att komma till tals. I Malmö i helgen avbröt polisen en fredlig manifestation för Israels rätt att existera när stämningen blev alltför hotfull och både ägg, flaskor och fyrverkeripjäser for genom luften. Alltså. Demonstranterna
    med demonstrationstillstånd fick bryta i förtid.

    På Luleå kommun har man en helt annan version av beslutsförloppet. ”Om jag ska vara helt ärlig så förstår jag ingenting, säger Solveig Eriksson på Invandrarservice. Sen förklarar hon att beslutet om att ställa in från kommunens sida fattades redan i början av december, innan situationen i Mellanöstern hade exploderat. Att man valde att ställa in handlade om att det varit dålig uppslutning i fackeltåget de senaste åren. ”Så vi bestämde att ta ett krafttag inför nästa år”, förklarar Eriksson.

    Längre än så här kommer jag inte. Versionerna krockar.
    Ingen vill stå för beslutet. Inte nu, när det har visat sig obekvämt, det också...

    ”Kyrkan ska hålla öppet ändå”, berättar domprosten. Och det har visst uppstått en alternativ plan för fackeltåg, trots allt.

    Det är en bitter tröst. Sällan har man sett mer talande bevis för varför vi inte får glömma Förintelsen än beslutet att ställa in minnesevenemanget.

    Yttrandefriheten och mötesfriheten tillhör oss alla. Att regelmässigt utnyttja den för att tysta andra vittnar om en skrämmande svag demokratisk förståelse.

    Men ännu mer skrämmande är det när denna strategi tillåts fungera. Genom skräcken för det obekväma uppnås målet. Snart föredrar såväl offentlighet som enskilda glömskan framför att tampas med ägg och smällare.

    Och när vi gör det, har vi då inte redan glömt varthän bekväm tystnad leder?

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X