Annons
X
Annons
X

Ett barns börda

Hon var bara tre år när hennes far tog livet av sig själv, sin hustru, sin far och två tjänstekvinnor. De von Sydowska morden uppmärksammades på nytt i Helena Henschens bok, nu tas de också upp i en pjäs. Tragedin har präglat hela Monika von Sydows liv. ”Att se pjäsen på Upsala stadsteater var enbart en lättnad. Äntligen känns det som jag är fri.”

I över 70 år har Monika von Sydow varit sina föräldrars försvarsadvokat.
I över 70 år har Monika von Sydow varit sina föräldrars försvarsadvokat.

Det är måndagen den 7 mars 1932, sent på eftermiddagen. I en våning på Norr Mälarstrand i Stockholm har häradshövdingen Hjalmar von Sydow och två tjänstekvinnor just hittats ihjälslagna. Misstankar riktas omedelbart mot Hjalmars ende son Fredrik, en 23-årig juridikstuderande i Uppsala. Han är gift med Ingun, som dagen före fyllt 23 år. Tillsammans har de en dotter, treåriga Monika.

När de döda kropparna upptäcks sitter Fredrik och Ingun redan i en taxi på väg till Uppsala. De försöker få ett rum på Stadshotellet, men där är fullbelagt. I stället går de till restaurang Gillet, beställer in ostron och champagne. När en hovmästare diskret kommer fram till deras bord och säger att två ”vänner” söker Fredrik går de ut tillsammans.

Men Fredrik von Sydow överlämnar sig inte till poliserna som väntar, i stället böjer han sig ner över sin hustru, viskar något i hennes öra - och skjuter henne. Direkt efteråt tar han sitt eget liv.
Timmarna före har Monika ätit middag hos sina morföräldrar på Strandvägen i Stockholm. När de sitter vid bordet ringer det på dörren, två herrar vill tala med morfadern. Motvilligt reser han sig, lämnar matbordet.

Annons
X

– Vad som hände efteråt minns jag inte. Jag var ju liten, gick väl och la mig. Men från den stunden talade ingen om mina föräldrar - eller om vad som hänt. Jo, man sa att min mamma hade åkt till Paris. Så småningom förstod jag att hon aldrig skulle komma tillbaka.

Släktmorden är skildrade i Helena Henschens bok I skuggan av ett brott, just nu gestaltas de i Anders Frigells pjäs ”von Sydowmordens gåta” på Upsala stadsteater. Monika von Sydow berättar, efter moget övervägande, sin version av tragedin. Orden är många, teet hinner kallna i de spröda kopparna.

– Jag tror att jag tänkt på min mamma varje dag, eller åtminstone varje vecka, i hela mitt liv. Trots att vi levde ihop så kort tid. Men det finns bara en kropp i universum som är olika alla andra; det är den kropp som vi blev till i. Den kroppen kan vi aldrig glömma.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Fortfarande har jag svårt att acceptera att jag
    inte fick sörja henne, inte gråta och rasa. Jag fick inte ens vara med på begravningen. Trots att jag väl ändå var huvudpersonen när det gällde hennes död.

    Monika von Sydow var bara tre år när tragedin inträffade, ändå är hennes minnen tydliga. Hon säger att det inte är konstigt: Mister vi våra föräldrar tidigt finns inga senare minnen som tar över, de första etsas fast.

    Vad hände med dig, efter morden?

    – Jag blev stum. Det är så jag minns det. Mamma och jag hade bott hos morfar, efter hennes död satt jag ensam i barnkammaren, fick in mat på en bricka, talade inte med någon. Tomheten var överväldigande, dagarna evighetslånga.

    Det är rummet hon minns, och sin rädsla när någon grälade ute i stora våningen, dörrar som slog igen:

    – Jag trodde de sköt varandra.

    Saknade du inte din pappa?

    – Att pappa var död ingick liksom i katastrofen. Men vi hade inte bott ihop, han stod mig inte lika nära. Det jag minns är att han kom och hämtade mig och mamma på lördagarna, att vi åkte ut till hans föräldrars sommarhus.

    Men det där var kluvet. För mamma var ju min, när hon strålade mot honom blev jag gräsligt svartsjuk.

    Morden skapade stora tidningsrubriker men inom familjen blev allt tyst. Först när Monika var 13 år gick hon till Kungliga Biblioteket, beställde fram tidningarna från de där marsdagarna 1932 - och alla pusselbitar föll på plats.

    – Något måste jag ha vetat, jungfrurna pratade väl så jag hörde. Men först som vuxen förstod jag hur ensam jag blev. Barn fick inte leka med mig, det kändes som jag var pestsmittad. Många var väl osäkra hur de skulle bemöta mig. Men jag var också ”mördarungen”.

    Fredrik och Ingun von Sydow kom båda från välbärgade familjer, hans far basade för Arbetsgivareföreningen, hennes far för Hansa försäkringsbolag.

    När hon blir gravid som 19-åring skickas hon till Italien ”för att bli smal igen”.

    – Det hette så på den tiden. Sanningen var att barnet, det vill säga jag, skulle tas omhand av en släkting. Så blev det också, och jag tror min första tid var bra. Sedan gifte sig mina föräldrar och bestämde att ta hem mig. Trots att båda släkterna motsatte sig deras äktenskap.

    Frågan kvarstår: Varför mördade din pappa fem personer, inklusive sig själv, inom loppet av några timmar?

    Långsamt läppjar Monika von Sydow på sitt te, påminner att ingen vet. Kanske uppdagades det just den eftermiddagen att Fredrik förskingrat pengar från sin fars konto. Han var en slarver, drack för mycket, kan ha använt droger. Men släktingar har också intygat att relationen mellan far och son var bra, att de stod varandra nära.

    – Jag har inga minnen av att pappa var elak, att han röt och skrek. Däremot tror jag han blev djupt kränkt när hans älsklingssyster tvingades lämna ifrån sig det barn hon födde utan att vara gift. Och så hände samma sak honom själv. Blir spänningen alltför stor i en kedja brister den svagaste länken. Jag tror pappa var den länken.
    Leendet är sekundsnabbt, självinsikten glasklar:

    – Jag blev mina föräldrars försvarsadvokat, är det fortfarande. Hur skulle jag ha klarat mig annars?

    Monika von Sydow tror inte att morden var överlagda. I så fall skulle hennes mamma inte ha varit på Norr Mälarstrand den där eftermiddagen.

    – Och de stackars tjänstekvinnorna måste ha blivit vittnen.

    Det finns olika teorier om varför Ingun von Sydow följde med sin man till Uppsala, efter dåden. Kanske var hon rädd för honom, kände sig hotad. Deras dotter protesterar:

    – Jag tror de bestämt sig för att dö tillsammans. Inget brott är så oförlåtligt som ett fadersmord. Och mamma, hur skulle hon ha kunnat leva vidare i Stockholm, ensam med mig?

    Som ett djupare skikt, under de von Sydowska morden, finns de frånvarande mödrarnas historia. Fredriks mamma, som dog strax efter hans studentdag, hade psykiska problem, låg oftast till sängs - neddrogad av morfin. Inguns mamma bröt upp från man och fyra barn för att följa en rumänsk musiker, som hon hört spela på NK där hon och väninnorna drack te. Efter sju år återvände hon till Stockholm, mannen hade lämnat henne. Med sig hade hon två nya söner.

    – Morfar ordnade en lägenhet och gav henne månatligt underhåll, så hon överlevde. I gengäld fick hon lova att aldrig ta kontakt med sina andra barn, dem hon lämnat. Hennes namn nämndes aldrig i våningen på Strandvägen, och snart gifte morfar om sig med en annan kvinna.

    Som 13-åring sökte Monika upp sin biologiska mormor, utan morfaderns vetskap.

    – Minns jag rätt var det inte särskilt dramatiskt. Jag ringde på dörren, hon öppnade och frågade om jag ville äta middag med henne och hennes söner. Maten var precis klar. Så jag satte mig ner - och en av hennes söner blev min vän för livet.

    Att Monika von Sydow så småningom utbildade sig till psykoterapeut, och att tre av hennes egna fyra barn också blivit psykologer, kopplar hon direkt till morden. Åtminstone gäller det hennes eget yrkesval.

    – Det kändes som det fanns en flicka som hette Monika von Sydow. Den flickan skulle jag föreställa. Men jag lyckades så dåligt. Jag växte upp med tron att allt som gör livet värt att leva hade hänt innan jag föddes. Då var livet lysande.

    Sedan blev allt en tragedi.

    – Först som 30-åring fick jag ett språk. Därför var det så svårt när mina egna barn var små, jag visste inte vad jag skulle säga till dem.
    Böckerna blev hennes första glädje. Ivrigt reser hon sig och hämtar den vackra bokstavsväska som hon sparat från första klass.
    Nya Elementar för flickor byttes så småningom mot olika internatskolor ute i landet.

    – Jag tror det blev min räddning. När det händer riktigt svåra saker kan vi möta goda människor. De kan verka helt vanliga för sådana som har vanliga liv, men de ser den som behöver hjälp. På min första internatskola, då var jag tio år, fanns en lärarinna som läste böcker för mig nästan varje kväll. Hon fick enorm betydelse.

    Monika von Sydows vuxenliv rymmer också dramatiska vändpunkter: Hon gifte sig ung, fick två barn - och skilde sig. Efteråt gick hon in i en djup kris, började i psykoanalys och kom så småningom fram till att hon ville läsa psykologi. Inte bli konstnär, som hon först drömde om.

    – Sedan gifte jag mig igen, fick ytterligare två barn. Och skilde mig. Efter det har jag aldrig varit gift igen. Man kan väl säga att jag inte kunnat handskas med de människor som verkligen tyckt om mig. Det är jag numera ledsen för.

    Betyder det att du aldrig vågat älska någon?

    – Jo då, det har jag verkligen gjort. Men de männen har jag valt att inte leva med.

    Vad innebär det, i mindre psykologiska termer:

    – Jag har väl varit rädd för kärleken.

    Mellan oss på bordet ligger bilden på en blygt leende kvinna med hår som böljar under hattbrättet. Så såg Ingun von Sydow ut, innan hon klippt håret kort - och blev en ängel i himlen. Åtminstone i sin dotters föreställningsvärld.

    Men du måste väl ha varit arg också, åtminstone på din pappa?

    Monika von Sydow ler häpet. Arg? Hennes pappa är ju död. Hans åldrade försvarsadvokat tar självklart avstånd från brotten, något annat är inte möjligt. Samtidigt hoppas hon det finns ”en enda liten människa” som inte dömer föräldrarna lika hårt efter att de fått veta mer om tragedin.

    Att familjens hemlighet nu gestaltas i en pjäs tycker hon är enbart positivt:

    – Jag hade trott det skulle vara svårt att sitta där på Upsala stadsteater. Men det var snarare en lättnad. Det känns som jag inte behöver ha med den här saken att göra längre. Jag är 78 år - och äntligen fri.

    KARIN THUNBERG

    Annons
    Annons
    X

    I över 70 år har Monika von Sydow varit sina föräldrars försvarsadvokat.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X