Ett bakslag för demokratin

Under strecket
Publicerad
Annons

Som en följd av att socialdemokraterna 1998 gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes, förlorade partiet inflytande på alla politiska nivåer. När statsminister Göran Persson efter valet läste upp sin nya ministerlista hade partiets interna angelägenhet blivit ett problem för hela riket. Sverige befann sig i en djup demokratisk kris som krävde sin särskilda minister, fick vi veta. Efter år av utredande och en gigantisk remissomgång presenterade Britta Lejon i går Demokrati för ett nytt sekel.
Typiskt bara att propositionen var lika intetsägande som allmänhetens ointresse att delta i Lejons osannolika remissomgång.
Demokrati är både jobbigt och tidskrävande och förutsätter att den som vill förändra också är beredd att sätta sig in i frågor och förslag.
Detta vill uppenbart inte alla inse, varför politikerna i stället för att nervöst försöka vara till lags borde konfrontera missnöjda väljare med detta faktum.
Mest fundamentalt i en demokrati är att människor kan och vill göra bruk av sin rösträtt. Demokratiministerns viktigaste uppgift har också varit att höja valdeltagandet. Men ett blekare förslag för att nå dit får man leta efter: Den nya valmyndigheten ska informera om rösträttens betydelse. Dessbättre tycks den politiska viljan vara starkare i riksdagens konstitutionsutskott. På tvärs mot demokratiministern kommer KU i veckan sannolikt överens om att de uppskattningsvis 80 000 utlandsboende svenskar som i dag inte kan rösta utan att uppsöka en av de ännu inte nerlagda svenska ambassaderna eller konsulaten ska kunna utöva sin medborgerliga rättighet genom att brevrösta eller rösta via Internet. Att alla röstberättigade har praktisk möjlighet att delta i val borde givetvis vara centralt för en demokratiminister, men är det alltså inte.

Annons
Annons
Annons