Annons
X
Annons
X

Li Bennich-Björkman: Ett antikvariat i Rio de Janeiro hade svaret

**INSPIRATÖR. **Philippe C Schmitters ödmjukhet och hans historiska, geografiska och empiriska öppenhet har lett till banbrytande upptäckter inom statskunskapen. Framför allt är det hans forskning kring korporatism som ligger till grund för att han tilldelas årets Skytteanska pris.

Philippe C Schmitter
Philippe C Schmitter

2009: PHILIPPE C SCHMITTER

Landsorganisationen, Tjänstemännens Centralorganisation, Svenskt Näringsliv, Lantbrukarnas Riksförbund – hur ser deras relation till staten ut? Hur fungerar egentligen deras påverkan, och hur väljer staten att bemöta dem?

Och innebär i själva verket dessa organiserade särintressen en utmaning för demokratin? Samspelet mellan staten och intresseorganisationerna i moderna demokratier har på senare år utforskats av statsvetaren Philippe C Schmitter .

Under sina många år som aktiv forskare har Schmitter, professor emeritus och professorial fellow vid European University Institute i Florens, inspirerat generationer av statsvetare genom sin forskning på tre lika breda som centrala områden: hur stat och intresseorganisationer samspelar i moderna demokratier, hur demokratisering går till och den roll elitaktörer spelar i dessa processer, samt hur dynamiken bakom regional integration ska förstås, inte minst i relation till den alltmer sammanvävda Europeiska unionen.

Annons
X

Som akademisk lärare och forskare har han verkat i USA, Europa och Latinamerika. Den djupa kunskap och den bredd dessa erfarenheter gett avspeglar sig i hans forskning.

Skytteanska priset – något av ett ”statsvetenskapens Nobelpris” – tillfaller i år Philippe C Schmitter. Priset har instiftats av Skytteanska stiftelsen vid Uppsala universitet och delas ut årligen, nu för femtonde gången, till den statsvetenskapliga forskare som enligt stiftelsen lämnat det mest värdefulla bidraget till statskunskapen. I Schmitters fall är detta bidrag osedvanligt stort, mångfacetterat och sträcker sig över mer än fyra decennier.

Han studerade i Genève, tog sin doktorsexamen vid Berkeley-universitetet i slutet av 60-talet, och har därefter skaffat sig en rik erfarenhet bland annat från Chicago-universitetet, Stanford, och Europauniversitet i Florens. Schmitter är mer än de allra flesta en kosmopolit, som uppmanar till nyfikenhet på politik och politiskt liv långt bort från den alltmer upptrampade anglosaxiska stigen.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ”Jag har kommit att bli identifierad”, har Schmitter skrivit i en självbiografisk uppsats publicerad i ”Comparative European Politics: The Story of a Profession” (1997), ”inte med ett land, en region eller en teori, utan med ett begrepp!”.

    Begreppet som åsyftas är korporatism . Korporatism (eller korporativism) tar sikte på ett särskilt sätt för staten att organisera sina relationer till de intresseorganisationer som i alla moderna och fungerande demokratier fyller en väsentlig roll.

    Ett korporatistiskt system bygger på att ett fåtal organisationer tilldelas en särställning inflytandemässigt genom att de vävs in i det statliga beslutsfattandet och medverkar som parter i beredning och genomförande.

    Gränserna mellan stat och samhälle löses på sätt och vis upp, vissa organisationer får vara med och ta ansvar för statligt förd politik. I gengäld ”levererar” de lugn och stabilitet tillbaka till staten genom att den förda politiken förankras hos medlemmarna.

    Vad organisationerna därmed gör är att de utfäster sig att ”disciplinera” opinioner och missnöje. Med andra ord bygger ett korporativt system in en byteshandel mellan staten och vissa utvalda intressen. Staten får samhällslugn, organisationerna extraordinärt inflytande.

    Ett typiskt exempel är arbetsmarknadsområdet, där fackföreningar och arbetsgivare, inte minst i Sverige, under många decennier var indragna i det statliga beslutsfattandet.

    Systemet ledde till ett sammanväxande mellan stat och samhälle, där de intressemässiga motparterna också befann sig i ständig interaktion med varandra i styrelser, nämnder, myndigheter, vilket befrämjar förståelse och moderation men samtidigt försvårar ansvarsutkrävande.

    Vilket är huvudalternativet till korporatism?

    Pluralism, där organisationerna konkurrerar med varandra om inflytande över politiska beslut inte minst genom lobbying som fordrar stora ekonomiska resurser. Fram till det att Schmitter ”slog igenom” i mitten av 70-talet, var det pluralismen som satt i högsätet. Hur staten bör reglera, organisera och samspela med organiserade särintressen (som är varje demokratisk stats naturliga följeslagare), tillhör statskunskapens allra mest centrala frågor.

    Begreppet korporatism förknippas ofta med det fascistiska Italien och de auktoritära regimerna under mellankrigstiden, då i en form som inte var frivilligt framvuxen, som i de moderna demokratierna, utan framkommenderad av staten.

    Det korporatistiska sättet att låta stat och intresseorganisationer nästan växa ihop uppfattades därför på 70-talet, när Philippe Schmitter publicerade sina pionjärarbeten, som något som det demokratiska Europa lagt bakom sig. Korporatismen hörde samman med de mörka mellankrigsåren, inte med de ljusa efterkrigstidsdecennierna.

    Därför gick det nästan chockvågor genom det akademiska samfundet när Schmitter i tidskriften Review of Politics 1974 publicerade artikeln ”Still the Century of Corporatism?”. Här gjorde han gällande att det inte bara var långt utanför de västliga allfarvägarna som det fanns en demokratisk, frivillig och mycket inflytelserik variant av korporatism.

    Korporatismen levde och frodades också i Europas många demokratiska stater. Inte minst i Sverige och de skandinaviska välfärdsstaterna, där samhällsfred, samarbetskultur och konsensus utgjorde en dominerande politisk kultur, möttes stat och organiserade intressen i institutionella former som var påfallande korporativa till sin natur. Tvärt emot den då förhärskande bilden av en pluralistisk, amerikanskt influerad samhällsordning, där särintressen konkurrerade med varandra om statens öra på ett slags ”marknad”, var istället vissa organisationer (medlemsstarka eller monopolorganisationer) särskilt utvalda att medverka i statligt beslutsfattande.

    Det skedde inom ramen för fullt demokratiska system, med konkurrerande partier och frivilliga organisationer. Philippe C Schmitter blev känd över en natt. ”Mr Corporatism” var född.

    När jag själv började doktorera i mitten av 80-talet var forskningen om korporatism stark och dynamisk runtom i världen.

    Det pratades korporatism i snart sagt varje statsvetenskaplig buske, och såväl orsakerna till som effekterna av korporatismen utforskades, liksom vad som karakteriserade den.

    Schmitters upptäckt fick en generation statsvetare att se den politiska verkligheten på ett nytt sätt, vilket i sin tur gav upphov till helt nya forskningsfrågor och -fält. Hans upptäckter inspirerade likaså till den del av statskunskapen som vuxit sig stark i gränslandet till nationalekonomi och ekonomisk historia: den politiska ekonomin.

    Men hur gick det till? Hur kommer man som forskare på något banbrytande inom samhällsvetenskaperna?

    Som ung doktorand kom Schmitter 1966 från Berkeley-universitetet till det då starkt dynamiska Brasilien för att samla in material om landets politiska utveckling för sin avhandling, som senare publicerades som ”Interest Conflict and Political Change in Brazil” (1971).

    Snart förbryllades och fascinerades han alltmer av vad han inte tyckte sig ha instrument att förstå utifrån den pluralistiska teori för stat och samhällsorganisation som han hade med sig från USA: hur intresserepresentation och statsmakt faktiskt organiserades i detta stora land.

    Det han förväntat sig – en mängd autonoma, överlappande och konkurrerande intresseorganisationer – fanns inte. Istället såg mönstret ut att bestå av hierarkiska monopolorganisationer, statsunderstödda och med kontroll över sina medlemmar. Allt ställdes på ända för den unge doktoranden: hur tolka och förstå detta?

    Philippe Schmitter fann svaret i ett antikvariat i Rio de Janeiro. ”På en av hyllorna i en undanskymd bokhandel fann jag en vacker, läderinbunden, kopia av Mihaïl Manoïlescos ’Le siècle du corporatisme’ i original från 1934.

    Jag köpte den för motsvarande fem dollar, tog hem den och läste.” Rumänen Manoïlesco gav Schmitter ett begrepp han behövde för att få bitarna att falla på plats, men också insikter i hur det korporativa systemet hänger samman med kapitalistisk utveckling.

    Parallellerna med mellankrigstidens Rumänien och 60-talets Brasilien var slående. Den insikten gjorde att Schmitter började söka efter europeisk litteratur från mellankrigstiden kring korporatism; på spanska, italienska, franska, tyska.

    Vad säger oss historien om Brasilien och Manoïlesco? För det första att det är samspelet mellan empiri och teori som driver fram omprövning, nytänkande – och i vissa fall nyskapande. Vad teorin sade stämde helt enkelt inte.

    I Schmitters fall innebar det att han var tillräckligt förutsättningslös och öppen för att låta empirin ”sparka bakut”. Philippe Schmitter ville inte bara bli klar med en avhandling, han ville förstå.

    Historien säger därutöver något mycket viktigt om honom som intellektuell: hur viktigt det är att söka sig bakåt i de intellektuella källorna. Det mesta har redan sagts och gjorts, det gäller bara att hitta rätt på det.

    Schmitter har ofta återvänt till Latinamerika. Brasilien var utgångspunkten för hans tidiga forskning om regional integration, politisk utveckling och intresseorganisering, liksom Argentina. När den latinamerikanska kontinenten började de stapplande stegen mot demokrati i mitten av 80-talet, innebar Schmitters förtrogenhet med regionen att han tidigt publicerade banbrytande bidrag inom sitt andra riktigt stora forskningsområde, det om demokratiseringens mekanismer.

    Den forskning om demokratisering och övergången från auktoritärt till demokratiskt styre som satte fart i statskunskap under andra hälften av 80-talet har Schmitters ”Transitions from Authoritarian Rule” (1986) att tacka för mycket.

    Precis som när det gällde staten och intresseorganisationerna hämtade Schmitter empiriskt stoff också från utvecklingen i södra Europa. Spanien, Grekland och Portugal demokratiserades under 70- och början av 80-talet, och en motsvarande utveckling satte fart i Latinamerika några år senare. Demokratiseringsforskningen har fortsatt växa som ett ytterst dynamiskt, närmast dominerande område i modern statskunskap.

    Philippe Schmitters jämförande forskning, även här med starkt fokus på Latinamerika, visade hur väsentliga de första månaderna och åren efter ett auktoritärt sammanbrott är.

    Till skillnad från tidigare stod inte de strukturella förutsättningarna för ett demokratiskt genombrott i centrum, utan de politiska aktörerna, och deras samspel med folklig mobilisering. Begreppet ”övergång” ( transition ) har därefter blivit vedertaget för att beteckna den formativa period, under vilken den nya och sköra demokratins framtida öde inte sällan avgörs.

    Alla stora forskare är inte inspirerande lärare. Många som kommit i kontakt med Philippe Schmitter under hans långa tid som aktiv statsvetare vittnar emellertid om det intresse, den entusiasm och viljan att forma morgondagens generationer av statsvetenskapliga forskare som hans mångsidighet genererat.

    Därför vill jag avsluta med att citera Schmitter själv, när han formulerar råd till en ung forskare: ”Tro inte att jämförande politik är något som uppfanns i USA på 1950-talet. Nej, jämförande politik har en lång och ärofull historia, och ju längre tillbaka i tiden du kan förankra din egen forskning, desto bättre rustad kommer du att vara mot etnocentrism och modeflugor av begränsat och flyktigt värde.”

    Schmitters eget forskarliv vittnar om hur kombinationen av sådan historisk, geografisk och empirisk öppenhet och ödmjukhet kan leda till fantastiska resultat.

    Skytteanska priset - ”Statsvetenskapens Nobelpris” blog.svd.se

    Li Bennich-Björkman
    är Skytteansk professor i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet och ordförande i priskommittén.

    Annons
    Annons
    X

    Philippe C Schmitter

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X