Annons

Lúcios bekännelseErotik nära avgrunden på glasklar prosa

”Lúcios bekännelser” utspelar sig inledningsvis i avantgardekretsar i Paris, och senare i Lissabon.
”Lúcios bekännelser” utspelar sig inledningsvis i avantgardekretsar i Paris, och senare i Lissabon. Foto: ullstein bild

Få romaner lyckas levandegöra den överhettade atmosfären hos symbolismens sekelskifte 1900. Mario de Sá-Carneiro gör det med ”Lúcios bekännelser”, skriver SvD:s Carl-Johan Malmberg.

Under strecket
Publicerad
Gatumiljö i Paris 1910.
Gatumiljö i Paris 1910. Foto: ullstein bild

Det finns en egenartad grupp böcker från det sena 1700-talet och framåt, Benjamin Constants ”Adolphe” (1807), Flauberts ”November” (1842), Dostojevskjs "Vita nätter" (1848), Gerard de Nervals ”Aurélia” (1855), Oscar Wildes ”Dorians Grays porträtt” (1891), Raymond Radiguets ”Greve Orgels bal” (1924) – korta romaner, om våldsamma passionshistorier och destruktiva begär. Alla är de mer eller mindre självbiografiska. Litteraturens gränser tänjs; alla romanerna skapar sin egen stil och vill säga det tidigare outsagda, kanske till och med det outsägliga – låt oss kalla dem romantiska, för samtliga uppvisar vad kritikern Mario Praz kallade the romantic agony, en lustfyllt olustig dragning mot känslornas avgrund.

Gatumiljö i Paris 1910.

Foto: ullstein bild Bild 1 av 2

Författaren Mario de Sá-Carneiro (1890–1916).

Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons