Annons
Recension

Pojken med cykelnEnvis jakt på en pappa

Publicerad

De belgiska bröderna Luc och Jean-Pierre Dardenne fortsätter oförtrutet att rikta sin och biopublikens uppmärksamhet mot människorna i samtidens marginaler. Efter att senast i Lornas tystnad ha skildrat flyktingproblematik och skenäktenskap är de i Pojken med cykeln tillbaka i det till synes outtömliga ämnet faderskap som de redan belyst i Sonen 2002 och Barnet 2005. Men denna gång får vi i än högre grad ta del av barnets perspektiv.

Det är 12-årige Cyril som redan i inledningsscenen med imponerande – och för de närvarande vuxna irriterande – envishet vrålar ut sin längtan efter pappa. Cyril bor på barnhem, pappan har försvunnit, någon mamma tycks inte finnas. Och Cyril ger inte upp. Han ringer, han rymmer, han tjatar och han lyckas så småningom med bistånd från en särdeles hjälpsam kvinna, hårfrisörskan Samantha, hitta sin pappa. Som inte vill veta av honom och inte ens har förmågan att själv säga det till honom utan i stället förmedlar vaga löften om att kanske ringa, kanske ses, kanske kanske…

Annons
Annons
Annons