Recension

Way Out WestEnstöringsrocken har blivit social

Under strecket
Publicerad
Annons

Efter falsksång och allsång kommer stämsång. Den samtida rockvärlden befinner sig för närvarande i en post-Fleet Foxes-era där mjukt skäggig stämsång används som den allra dyrbaraste ingrediensen i en klassisk rockfond som kommit till i en timmerstuga någonstans i ensligheten. Under fredagen stod såväl Brooklyn-baserade Grizzly Bear och Wisconsin-bördiga Bon Iver för olika grader av välarrangerad körsång i Way Out West-tältet; ett perfekt ställe att fånga in de sistnämndas blygsamt finstämda pop.

Det hade också varit ett utmärkt ställe att få se en kvällskonsert med Band of Horses, världens allra bästa skäggiga rockband, på. De har dock istället fått speltid på utomhusscenen, mitt på blanka eftermiddagen. Men under de två år av turnévändor som följt efter bandets andra skiva Cease to begin har den forna enstöringsrocken gått och blivit riktigt social. Den gör sig alldeles jättebra i dagsljus och bandets vältatuerade sångare Ben Bridwell lyckas kombinera sitt glada humör med bandets tårstinna kärleksballader och tjocka gitarrmattor.

Annons
Annons
Annons