Annons
X
Annons
X

Enskilda människor kan göra skillnad

Det är idag 20 år sedan det sista måndagsmötet för de baltiska ländernas frihet hölls och de återfick självständighet och demokrati. Initiativtagarna till måndagsmötena, Gunnar Hökmark, Håkan Holmberg och Peeter Luksep skriver om vilka lärdomar som kan dras och appliceras på dagens liknande situationer.

Vilken är den sanna bilden av Europa? Många svarar med ord som upplysning, tolerans och demokrati. Institutioner som i dag håller ihop vår världsdel, Europeiska unionen och Europarådet, bygger på sådana värden. Men motbilden är lika sann. Diktatur, deportation och folkmord beskriver också Europas historia.

Med andra världskrigets slut fick demokratin en ny chans. Men i Öst- och Centraleuropa förlängdes perioden av ofrihet med nästan 50 år.

Våra nära grannländer Estland, Lettland och Litauen fick inte ens formellt behålla sin självständighet. Redan 1940 tvångsanslöts de till Sovjetunionen som ett resultat av pakten mellan Stalins utrikesminister Molotov och Hitlers utrikesminister Ribbentrop. Sverige erkände anslutningen och svensk politik präglades av anpassning, med Baltutlämningen 1946 som tragisk kulmen.

Annons
X

Vad många svenskar egentligen tyckte visade sig år 1990 och 1991 när undertecknade, samt den år 2002 bortgångne Andres Küng, hade förmånen att på Norrmalmstorg i Stockholm och runt om i landet kunna inbjuda till måndagsmöten för de baltiska staternas frihet.

Först som sist ska sägas att frigörelsen till helt avgörande del åstadkoms av de mångas personliga mod i Baltikum; av målmedvetenhet och väl avvägda politiska steg. Detta trots att de fredliga ”sjungande revolutionerna” möttes inte bara av fientlighet från sovjetiska makthavare utan i utgångsläget dessutom ofta av obefintlig förståelse i väst, och till och med kritik mot att krav på demokrati och självständighet restes även för våra nära grannar. Det fanns då en utbredd uppfattning att ett stabilt Sovjet var bästa garanten för fred; historien kom att visa att en upplöst Sovjetunion var betydligt bättre såväl för freden som för friheten.

Med detta sagt så kan vi i dag, 20 år efter det sista Måndagsmötet, också konstatera att Sverige och inte minst måndagsmötena kom att spela en viktig roll. Mötena kompletterade de baltiska strävandena på de punkter där de var som svagast.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    För det första gavs balterna ett påtagligt bevis på stöd. Som kontrast till förment ”goda råd” att ligga lågt fanns här tusentals människor som vecka efter vecka visade sitt helhjärtade stöd. Det hjälpte mot den känsla av över- givenhet som balterna bar med sig från andra världskrigets slut, när de efter nazitysk och sovjetisk ockupation bittert fick erfara att de var utlämnade åt det sovjetiska förtrycket.

    För det andra flyttades fokus i bevakningen av utvecklingen i Baltikum bort från Moskva. Få stater och ännu färre internationella medier hade närvaro i Estland, Lettland eller Litauen och information filtrerades därför ofta genom propaganda- och desinformationsapparaten i Moskva. Med måndagsmötena fick balterna en tribun med direkt tillgång till västliga politiker, diplomater, medier och inte minst hela det svenska civila samhället.

    För det tredje skapades kontakt mellan baltiska och svenska och andra företrädare på alla möjliga samhällsområden. Det lade grunden till det ömsesidiga förtroende och nära samarbete som hjälpte länderna att komma över de första reformårens utmaningar liksom att snabbt bli respekterade medlemmar i familjen av europeiska demokratier.

    För det fjärde förändrades svensk utrikespolitik. Våren 1990 förhärskade en av ledande socialdemokrater då länge omhuldad syn att stöd för balternas rätt till självbestämmande var ”kalla-krigs-hysteri”. Men med det stöd som så många enskilda medborgare gav balterna på måndagsmötena kom denna uppfattning att förpassas till historien. Sverige fick en bred samsyn som välkomnade det nya Europa och Sverige blev den kanske viktigaste pådrivaren för att välkomna Estland, Lettland och Litauen i det europeiska samarbetet.

    Det finns ingen naturlag som säger att de baltiska folkens frigörelse skulle lyckas. Världen har sett alltför många ofullbordade frihetsrevolutioner. Det vore självfallet förmätet att påstå att måndagsmötena fällde avgörandet men det finns ändå skäl att fundera på vad som kunde ha hänt om omvärldens stöd hade förblivit lika ljumt som det var i de sjungande revolutionernas utgångsläge. Hade omvärlden fortsatt med att försöka övertyga balterna om att nöja sig med att bli provinser i vad som kom att bli Putin-land? Hur hade dagens Europa då sett ut?

    Oavsett vad vi tror svaren kan vara på sådana frågor så framstår en lärdom som otvetydig och klar: Den enskilda människan kan göra skillnad.

    Måndagsmötena backades inte upp av stora folkrörelser och de gick inte i linje med den då etablerade politiska synen. Det var ingen självklarhet att de skulle få sådant stöd. Att de fick den betydelse de fick berodde på var och en som kom till Norrmalmstorg eller de andra mötena runt Sverige, var och en som hade med sig en flagga eller ett plakat, var och en som höll tal eller sjöng, var och en som ordnade möten på sin ort, var och en som förstod att det yttersta ansvaret för hur vår värld ser ut ligger hos var och en av oss och att vi alla kan påverka.

    Det är en lärdom som gäller även i vår tid inför de diktaturer som en gång måste falla.

    HÅKAN HOLMBERG

    GUNNAR HÖKMARK

    PEETER LUKSEP

    initiativtagare till Måndagsrörelsen

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X