Annons

Tove Lifvendahl:Ensamkommande i Absurdistan

Foto: Jessica Gow/TT
Under strecket
Publicerad

Hur länge orkar man ta in ny information om en eländig situation? Svaret varierar med individ och situation, men alla, som inte personligen är berörda, har en gräns. Därför kan misär fånga hjärtan och hjärnor för en tid – men intresset kommer obönhörligen att avta, i synnerhet om ingen ljusning står i sikte. Det kan handla om de fruktansvärda övergrepp som begås av Boko Haram i Nigeria eller av olika grupper i Syrien, om svältkatastrofer i Jemen och Sydsudan. När strålkastarljuset riktas mot helvetet gäller det att passa på; ideella krafter vet att fönstret för engagemang är öppet en kort tid innan ögat sveper vidare mot nästa blickpunkt.

År 2015 kom 35 369 asylsökande till Sverige som registrerades som ensamkommande barn. De utgör en statistisk grupp som i den allmänna debatten mest har kommit att förknippas med problem – somliga förorsakade av individer inom detta kollektiv, somliga belysta genom det tryck gruppen har skapat på den svenska systemkapaciteten. Och kanske är det så att den eviga räckan av elände, en bild som återkommande bekräftas på presskonferenser där politiker försöker knåpa ihop klåparaktiga lösningar på det som kanske inte går att lösas, utan bara måste hanteras så omdömesgillt det går, har skapat en utmattning som gränsar till ointresse. Men till skillnad från det som försiggår i Långtbortistan, går denna fråga inte att bortse ifrån. De är ju här. Ett antal har tillkommit, men långt färre. 2016 ansökte 2 199 ensamkommande barn om asyl, 2017 var siffran 1 336.

Annons
Annons
Annons