Recension

Elva sorters ensamhetEnsamhet i skuggan av den amerikanska drömmen

Kan man vara ensam mitt i en myllrande storstad, bland vänner och arbetskamrater? Richard Yates novellsamling får Therese Eriksson att fundera.

Under strecket
Publicerad
Novellerna i Richard Yates ”Elva sorters ensamhet” utspelar på 50-talet i framtidstrons och drömmarnas USA.

Novellerna i Richard Yates ”Elva sorters ensamhet” utspelar på 50-talet i framtidstrons och drömmarnas USA.

Foto: JERRY BAUER
Annons

Ensamheten har många ansikten. Så många att det kanske rentav skulle vara bättre att tala om den i plural – ensamheter. De är inte så typiska, de olika formerna av ensamhet som skildras i Richard Yates novellsamling ”Elva sorters ensamhet”. Faktum är att jag sitter och bråkar med titeln en bra stund: är den inte i själva verket rätt vilseledande, ja, snudd på olämplig?

I litteraturen är de ensamma gestalterna talrika. Ensligheten finns hos de övergivna och utsatta (tänk Mårran i Mumindalen, ett slags monstruös och hotfull gestaltning av fenomenet ensamhet), men också hos dem som aktivt söker avskildhet i ett försök att slå sig fria från konformitetens bojor. Inte sällan handlar det i det senare fallet om kvinnor som bryter upp från familjeliv för att kunna förverkliga sig själva, som i flera av Alice Munros noveller till exempel. Hos essäister som Virginia Woolf, Jenny Diski och Rebecca Solnit tycks ensamheten fungera som en förutsättning för att tankar ska bli tänkta och arbete utfört – behovet av ett eget rum – medan en romanförfattare som danska Josefine Klougart nagelfar den existentiella ensamhetens bråddjup, där frivillig tillbakadragenhet och påtvingad övergivenhet existerar sida vid sida.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons