Annons
X
Annons
X
Konst
Recension

Richard Sollman Enkla motiv med minutiös noggrannhet

MILJÖ Måleriet som medium och teknik sätts i fokus hos såväl Tommy Hilding som Astrid Sylwan och Richard Sollman. Till synes enkla motiv utförs med detaljrik noggrannhet.

Richard Sollman

Genre
Måleri
Var
Galleri Flach, Hälsingeg 43

Tom 9 februari

Galleriernas vårsäsong startade med förvånansvärt många måleriutställningar. I gallerikomplexet vid Hudiksvallsgatan visar exempelvis två av tre måleri. Även Magnus Karlsson på Fredsgatan inleder med en målare – med utställningen ”Longing not belonging” fortsätter Tommy Hilding sitt utforskande av miljonprogrammets arkitektur.

Det betyder inte att ni kan förvänta er en slentrianmässig kritik av förortstristessen. Det är snarare så att Hilding lockats av betongblockens formationer. De kvadratiska formerna skapar skarpa kontraster och i det gråa hittar konstnären spännande ytor att ge sig i kast med. De flesta motiven har modifierats, en del endast marginellt andra mer radikalt, som där Hilding plötsligen låter fragment från en helt annan bildvärld spränga in.

Nytt för denna utställning är att Hilding också målat jättebildvepor av den typ man ofta möter i innerstaden över fasaderna. Riktigt varför veporna visar skogspartier och porträtt förstår jag inte, men det känns inte heller viktigt. Greppet verkar mest ha tillkommit för att tillåta Hilding att använda olika måleriska tekniker i en och samma målning.

Annons
X

För Hilding tycks alltså måleriet vara överordnat motivet. Ändå är det ett porträtt av två pojkar på ett hustak som fångar mig mest. Utplacerade där med sina vattenpistoler tittar de tillbaks på betraktarna på ett vis som både utstrålar självklarhet och tillhörighet.

Måleriet som medium och teknik ligger även i Richard Sollmans och Astrid Sylwans fokus. Sollman målar repetitiva motiv som fyller hela duken, ibland påminner de om murade väggar, ibland om randiga filtar. Sylwan har helt lämnat det föreställande därhän och bygger i stället upp sina målningar med egenskapade byggklossar där enkla former ställs mot rinniga och odefinierade ytor.

Liksom i Sollmans tidigare utställningar visar sig de till synes enkla motiven vara minutiöst noggrant utförda. De randiga målningarna har exempelvis givits en sorts oskärpa genom att konstnären i efterhand gått över de tunna strecken och bit för bit fördrivit de olika linjernas gränser mot varandra. Resultatet är en yta som närmast ser vävd ut.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det är svårt att inte fascineras av Sollmans teknik. Men det är en attraktion som konstnären både går till mötes och förnekar. Visst vill ytan förföra men den låter oss inte komma nära och säger nästan ingenting om sitt innehåll. En filt, en mur – än sen? Det är inte utan skäl Sollman kallat sin utställning ”Total zero”. Samtidigt är det just denna dubbelhet – skickligt utförd detaljrikedom å ena sidan och en nästan meningslös tomhet å andra – som gör målningarna intressanta.

    Astrid Sylwan har länge utvecklat ett eget formspråk inom det nonfigurativa måleriet där enklare former placeras i förgrunden och spelar mot en mer okontrollerad bakgrund. Med utställningen på Anderson/Sandström utvecklar hon några av sina mest karaktäristiska drag. Stora och mindre droppliknande formationer vilka bildats av att färgen runnit över duken bildar en fond för geometriska element. På den aktuella utställningen rör det sig framför allt om cirklar vilka ofta lagts på så tunt att för- och bakgrund liksom smälter in i varandra.

    I form och kolorit har Sylwans konst ibland visat släktskap med Olav Christopher Jensen, en referens som Sylwan säkert är väl medveten om. Men med den nuvarande utställningen har hon gjort avståndet till den norske konstnären större och därigenom odlat sin särart mer, lyft fram sitt eget driv. Det känns att det hopp som utställningstiteln ”Esperanza” anger till stor del handlar om Sylwans tro på måleriet som sådant.

    Det är spännande att ställa dessa tre konstnärer mot varandra. De representerar olika temperament och trots att de alla har mediet måleri som ämne så har de helt skilda ingångar till vad måleriet är. I detta sammanhang är Sylwan hedonisten som vällustigt slukar efterkrigstidens måleri.

    Sollman framträder mer som den konceptuella konstnären – trots att han säkert lägger ner minst lika mycket tid och möda på att skapa sina målningar som de övriga. Hilding blir stillebenmålaren, där motivet både blir en ursäkt för att måla och något betydelsefullt i sig.

    Intressant nog innehåller samtliga utställningar metareflektioner. Tommy Hilding låter olika bildvärldar bryta in i de annars slutna systemen och han experimenterar även med olika utföranden i sina betongmålningar: några är råa och schematiska, andra är detaljerade på gränsen till fotorealistiska.

    Richard Sollman griper tillbaks på sin egen historia när han nästan exakt återger den orange randiga målning som han visade på sin slututställning – fast då var motivet utfört med den största skärpa där ingen färg tilläts gå in i den andra.

    Astrid Sylwan kan plötsligt helt överge sin trygga miljö av mjukt rinniga linjer för att som i ”Used colors” attackera duken med häftig penselföring. Det är välkomna inslag. Inom så pass habila konstnärskap måste det rymmas tveksamheter och frågor kring det egna görandet, försök som pekar bortom det välbekanta, mot framtiden.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X