Annons
X
Annons
X

Mats Gellerfelt: Engagerad skildrare av människans öde

(uppdaterad)

NOBELPRIS. I Mario Vargas Llosas omfattande och vingbreda författarskap ryms såväl komiska divertissemang som skildringar av den enskilda människans öde inför våldet.

Det är med stor glädje varje litteraturälskare kan hälsa det faktum att en av vår tids allra största romanförfattare, Mario Vargas Llosa, tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Det rör sig om ett författarskap så omfattande, vingbrett och rikt, att det så här i all hast bara kan bli fråga om några tunna försök att beskriva det. Läsaren kan jag bara rekommendera att läsa böckerna, som tur är finns åtskilliga av dem på svenska. Det är nästan alltid hisnande upplevelser, på en unik teknisk och språklig nivå.

Han har ofta jämförts med William Faulkner (och har villigt erkänt sin tacksamhetsskuld till honom, som han delar med många andra latinamerikanska författare). I likhet med den amerikanska Söderns store bard har han skapat ”sitt lilla frimärke på jorden”, Peru, i något som man nästan kan beteckna som en besatthet, av människorna, landskapet, djungeln, historien, politiken och inte minst machismon och våldet. Han gjorde till och med ett misslyckat försök att ställa upp i det peruanska presidentvalet 1990, med bland annat ett program för ekonomiska reformer och krafttag mot terrorgerillan Sendero Luminoso. Man kan nog säga att valnederlaget var en välsignelse för litteraturen. Men våldet löper som en röd tråd genom hans berättelser, från första början och inte bara i berättelserna; han var dessutom ordförande i en undersökningskommission som utredde Sendero Luminosos mord på journalister.

Så mycket peruan Vargas Llosa än är, så är han – i likhet med många andra latinamerikanska författare – kosmopolit, bosatt i Paris och Madrid, vilket ger ytterligare relief åt författarskapet och dessa städer förekommer ofta i böckerna. Många av dessa är stora och tunga i flera bemärkelser, men det bör också nämnas att han liksom kopplat av med komiska divertissemang, som inte sällan handlar om vaknande eller brådmogen ung sexualitet, litet lättpornografiskt kanske. Bland dessa kan nämnas de överdådigt komiska ”Tant Julia och författaren”, ”Till styvmoderns lov”, ”Don Rigobertos anteckningsböcker” och ”Den stygga flickans rackartyg”. Det är lustfyllt och alltså komiskt fast också emellanåt vemodigt, fyllt av en sorts nostalgi. Hur han hinner med att skriva allt detta och samtidigt föreläsa, skriva artiklar och essäer och till och med en avhandling om Gabriel García Márquez (en vänskap som upphörde av politiska skäl) är mig en gåta.

Annons
X

Ty inte bara hemlandet Peru är hans frimärke på jorden, i själva verket har han presenterat ett helt häfte med exotiska besök på andra platser och där det kan röra sig om våldet och politiken, men också om konsten och dess villkor och förmåga att gestalta verkligheten med fantasikraft och inte minst att förmedla ett budskap, det senare något som numera nästan anses som en smula förkättrat. Konsten spelar en huvudroll i den stora romanen om Paul Gauguin (vars mormor efter många färder hamnade i Peru), ”Paradiset finns om hörnet”. Det handlar om konsten som en strävan efter det yttersta, efter alltings samhörighet med allt, en sekulär mystik. Den förde honom, börsmäklaren och familjefadern, till Tahiti och en erotiskt vidlyftig livsstil, inte minst med alltför unga flickor.

Ingen betydande latinamerikansk författare utan en diktatorsroman, kan lätt generaliserande hävdas. Vargas Llosas främsta bidrag till denna mycket latinamerikanska genre är (vid sidan av ”Samtal i katedralen”) ”Bockfesten”, en hisnande kuslig historia om Rafael Leonidas Trujillos 31-åriga skurkdiktatur i Dominikanska republiken, en skakande skildring av den urspårade maktens psykopatologi. Här visar han som så många gånger förr, att han är en engagerad författare i Sartres mening. Litteraturen har en uppgift och författaren kan inte stå vid sidan av de politiska och historiska skeendena.

Den faktiska historien är intensivt närvarande i Vargas Llosas stora historieepos med tolstoyska dimensioner, ”Kriget vid världens ände”, som utspelar sig i Brasilien mot slutet av 1800-talet. I det allt fattigare Bahia i nordöst samlar en visionär barfotapredikant, Antonio Rådgivaren, fattiga omkring sig i en sorts Kristusvision. Predikningarna leder till sist till ett omfattande och blodigt uppror som brutalt slås ned av armén. Det är som en makaber symfoni, fylld av de för Vargas Llosa typiska perspektivskiftena som han hanterar med osviklig elegans. Återigen är det den enskilda människans öde inför våldet som står i centrum och frågan om historiens mening och om möjligheterna till förändring.

Men, alltså, Peru som centrum i författarskapet – våldet, historien och machismon. Om detta hade Vargas Llosa redan tidigare skrivit i något mindre betydelsefulla böcker, men med full kraft drabbade den roman som han utgav 1963 och som blev ett stort genombrott, ”Staden och hundarna”. Den bygger på hans tvååriga erfarenhet som elev på kadettskolan Leoncio Prado i Lima, dit han skickats av fadern som ansåg att den tonårige sonen var alltför mycket av en litterär drömmare. Det är en veritabel skräckskildring om sadistisk pennalism, onekligen inte okänd i andra romaner om sådana skolor. Här drivs våldet hela tiden till sin spets, ett våld som i den slutna miljön återspeglar hela samhällets. Allt har sin grund i ett machistiskt familjemönster. Fäderna – eller befälen – skall uppfostra ynglingarna till manlighet och manlighet inbegriper våld. Även sexuellt. Också kvinnorna sluter upp kring manlighetskulten och dess svarta sidor. Senare skulle Vargas Llosa återkomma till den militära machismon på ett mer avspänt och komiskt sätt, i den dråpligt roliga ”Pantaleón och soldatbordellen” om ett turnerande horhus ute i vildmarken. Men den svarta machismon finns även här i botten.

Diktaturen och våldet är allestädes närvarande också i ett av Vargas Llosas mest ambitiöst anlagda verk, ”Samtal i Katedralen”, som utkom i original 1969 men på svenska först 1994. Den handlar om två män som återupplivar sina minnen från den korrupta och våldsamma och kriminalitetsbelastade Ordríadiktaturen under tidigt 60-tal, på ölschappet Katedralen. Det hela börjar som en bisarr mardröm där journalisten Zavalita skrämmer upp läsarna med artiklar om rabiessmittade hundar. Allt går överstyr och även familjehundar kidnappas av människor som är intresserade av utlovade belöningar. När hans egen hund bortföres ger han sig ut på spaning och stöter så ihop med Ordrías chaufför Ambrosio. Och så uppstår en oändligt intrikat växelsång om makten och våldet.

Om makten och våldet, både det officiella och gerillans, handlar två andra romaner. ”Den sällsamma berättelsen om kamrat Mayta” är en stark uppgörelse med ungdomlig revolutionsromantik av kubanskt snitt, där ett misslyckat revolutionsförsök anlyseras. Men var Mayta kanske CIA-agent? Det är hisnande spännande. Spännande och i en nästan renodlad thrillerform är även ”Vem dödade Palomino Molero”, en djupdykning på nytt i såväl militärt som polisiärt våld, där vi ges inblickar i den korrupta och svaga offentliga rättvisan och den starkare privatmoralen där två medlemmar av civilgardet får i uppdrag att lösa fallet med det bestialiska mordet på en ung soldat.

År 1965 utkom Vargas Llosa med den roman som av många betecknas som hans verkliga mästerverk (buden är som antytts många), ”Det gröna huset”, av en peruansk kritiker betecknad som ”den stora peruanska romanen” och definitivt som en av de viktigaste latinamerikanska romanerna. Det är bara att instämma. Här befinner vi oss inte i huvudstaden Lima, utan i ett ökenliknande område kring staden Piura i Amazonas regnskogar. Det sprakar av stilistisk och teknisk fabuleringskonst på högsta nivå. Nu är det förtrycket av indianerna som nagelfars och står i centrum med början i att soldater eskorterar några nunnor som skall fånga indianflickor i djungeln för att tvångsmässigt uppfostra dem till katoliker. För indianerna finns ingen rättvisa; en indianhövding som försvarar sina bröders och systrars rättigheter blir grymt bestraffad av guvernören. Indianskan Bonifacia, uppväxt i klostret, som står upp för de bortrövade flickornas sak, jagas bort och hamnar på bordellen Gröna huset. Till berättelsen läggs gestalt efter gestalt i ett virvlande flöde, tragiska, goda, onda eller grymma. Det är ännu en av Vargas Llosas magiska berättelser om det människan gör mot människan och om våldets förfärliga spiral. Läsaren blir upprörd, men fascinationen inför det storartade litterära hantverket består.

Vargas Llosa är således väl representerad på svenska och det finns denna dag all anledning att sända tacksamhetens tankar till översättarna Jens Nordenhök, Peter Landelius, Annika Ernstson och Jan Sjögren (jag hoppas att jag inte har glömt någon). Det är en skatt att vårda ömt.

Den som vill veta mer om Mario Vargas Llosa och hans liv och drivkrafter rekommenderas självbiografin ”El pez en el agua” (jodå, en omfångsrik självbiografi, som även finns på engelska, har han också hunnit med att skriva!). Fram tonar bilden av den engagerade författaren, en stor humanist och lysande berättare. Som älskare sedan ungdomen av latinamerikansk litteratur känner jag en stor glädje över att priset hamnade i dessa värdiga händer.

Jag bugar mig och lyfter på min färggranna lamamössa.

Mats Gellerfelt
Mats Gellerfelt är kritiker i SvD.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X