Annons
X
Annons
X

Varför får kultur inte kosta i Sverige?

Striden om Västerås Sinfonietta rasar vidare. I höstas skrev Patrik Ringborg, orkesterchef i Kassel en text om hur Västerås riskerade bli av med regionens enda orkester. Kultur är allvar, ­kultur måste få kosta, skrev Ringborg.

(uppdaterad)
Foto: Jonas Bilberg

Den tyske politikern och presidenten Richard von Weizsäcker sade: ”Kultur är inte någon lyx som vi antingen har råd med eller efter behag kan stryka från utgiftslistan, utan den själsliga jordmån som gör det möjligt för vårt inre att överleva.”

Under mina många år utomlands har jag iakttagit en förändring när det gäller hur kulturen i Sverige och dess institutioner styrs och ifrågasätts från politiskt håll. Jag tror att den delvis beror på bristande förståelse för att konst och kultur i alla sina former är en livsnödvändighet för det civiliserade samhället. Kanske saknas också vetskap om hur viktig kulturen är i tider av nöd och krig. Det världsberömda faktum att Sverige har åtnjutit en över 200 år lång fred innebär också att man saknar de hemska upplevelser som kan skapa en törst efter mer innehåll i livet. En ros som arbetar sig igenom den hårda asfalten har en annan kraft och får ett annat värde än den blomma som växer upp i en välvattnad kruka.

När Winston Churchill under andra världskriget fick frågan om man inte kunde skära ner i utgifterna för kultur och i stället stärka krigsinsatsen påstås han ha svarat ”Men vad är det i så fall vi kämpar för?” När Francis Poulenc under samma krig tonsatte Paul Éluards dikt ”Liberté” smugglades partituret ut ur Frankrike bokstavligen med fara för liv och lem, för att omgående uruppföras av BBC Singers och direktsändas över Engelska kanalen till det ockuperade Frankrike.

Annons
X

Men kampen kan även föras långt bortom politik och länder – i den egna själen. Kultur är allvar. Ett allvar som ibland glöms bort i den jämförelsevis skyddade, bekväma verklighet vi lever i. Ett allvar som stundom verkar skrämma oss. Konst och kultur kan förstås också vara underhållande och det är kanske extra viktigt i svåra situationer.

I Tyskland, där jag har levt de senaste 22 åren, har kulturen av hävd en ställning i samhället som ingen annanstans. När de gamla sätten att stödja kulturen försvann, när inte längre adelsfamiljerna och kyrkorna höll sig med hustonsättare (hade Mozart och Haydn fått möjlighet att skapa mästerverk utan ärkebiskopen i Salzburg och furst Esterházy?) tog borgerskapet över. Man byggde stadsteatrar och grundade orkestrar, som därigenom fick en direkt folklig förankring.

Man har i Tyskland upplevt hur kulturen missbrukats av en fascistisk regim som utnyttjade den för egen propaganda och censurerade den utan respekt för demokrati eller människovärde. Därför är det i Tyskland oerhört viktigt att kulturen är autonom trots att den lika självklart stöds med offentliga medel. Den största möjligheten att styra kulturell verksamhet har politiken givetvis när det gäller finansieringen. Kultur är inte gratis. Men just för att alla måste få tillgång till den är de offentliga medlen nödvändiga från rent demokratisk synpunkt. Att säga att de som vill ha en viss typ av kultur själva ska betala för den är lika absurt som att säga att den som ska gå i skola får stå för räkningen själv. Offentliga medel till kultursektorn måste vara lika naturliga som till lokaltrafik och sjukvård, men självklart ska även kulturella verksamheter ha en ekonomisk styrning som garanterar att inte medborgarnas skattepengar slösas bort.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Min hemstad Kassel är sedan många år vänort med Västerås. Anledningen till att jag skriver detta just i dag är att lokalpolitiker i Västerås hotar att lägga ner Västerås Sinfonietta. Därmed skulle Sverige sjätte största stad stå utan orkester.

    En jämförelse: Staden Kassel (192 000 invånare, arbetslöshet 9,6 procent), ger ett bidrag på 132,5 miljoner kronor varje år för verksamheten vid teatern (därutöver ger delstaten en något högre summa!), där orkestern ingår. Västerås stad (133 000 invånare, arbetslöshet 9,0 procent) ger 27 miljoner till Konserthuset och knappt 11 miljoner till sin teater. Men även om man bortser från att vänorten Kassel har valt att utöver en orkester med knappt 80 musiker och en talteater även ha ett operahus och ett danskompani, så förblir den rena lönekostnaden för orkesterns fast anställda musiker i Kassel 54 miljoner. I Västerås 16! Det finns många liknande exempel på hur kultur prioriteras i Tyskland.

    Kanske kan man inte jämföra hur man i olika länder värdesätter kulturen och dess betydelse. Men Norrköping, Helsingborg, Umeå och Gävle är fyra svenska städer, alla mindre än Västerås, som har en betydligt mer omfattande egen orkesterverksamhet.

    I Västerås har stadens motsvarighet till Winston Churchill en annan syn på kulturens värde. Kommunstyrelsens ordförande Anders Teljebäck (S) har själv övertagit ordförandeskapet i det kommunalförbund som driver orkestern. Förra året sade han sig vilja utöka orkesterns tjänstgöring till 100 procent. Nu vill styrelsen han leder antingen reducera en redan liten sinfonietta till en ensemble där ingen symfonisk repertoar kan spelas eller lägga ner hela den fasta orkesterverksamheten och arbeta med gästorkestrar.

    **Man försöker **framhäva det positiva i detta och nämner inte de fördelar man bara kan få med en fast anställd orkester: en verksamhet skräddarsydd för regionens behov, där stadens och regionens invånare kan identifiera sig med sin ”egen” orkester.

    Att en fast anställd orkester drar till sig kunniga musiker som arbetar och bor i närområdet har dessutom stor inverkan på musiklivet i övrigt: Sinfoniettans medlemmar spelar kammarmusik och kan dela med sig av sitt kunnande både som instrumentallärare och vid förmedlande verksamhet på dagis, i skolor och i samhället i övrigt. En sådan verksamhet kommer aldrig att bedrivas av gästorkestrar som kommer till Västerås över dagen.

    Hur kan man säga att man har ett ”medborgarperspektiv” när man tar ifrån medborgarna denna tillgång? Och kan ett så radikalt beslut som att lägga ner stadens och regionens enda professionella orkester få fattas av kommunalförbundet Västmanlandsmusiken utan att huvudmännen (stad och landsting) genom fullmäktigebeslut kan ställas till svars inför kommande generationer?

    Tysklands orkesterlandskap har utnämnts till immateriellt världsarv av Unesco. I Västerås säger man sig uppnå ”världsklass" genom att avskeda regionens enda orkester. Siffrorna ovan visar att det är en fråga om prioriteringar. Säkert kan befintliga resurser ofta utnyttjas bättre. Men ska Västra Aros tillåtas bli en vit fläck på Sverige orkesterkarta? Bevara Västerås Sinfonietta!

    Patrik Ringborg

    Generalmusikdirektor i Kassel och mottagare av Svenska Dagbladets Operapris 2014.

    Annons
    Foto: Jonas Bilberg Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X