Annons

Ulla Gudmundson:En vidräkning med Vatikanens tysta män

Kardinaler på Petersplatsen i Rom.
Kardinaler på Petersplatsen i Rom. Foto: Plinio Lepri / TT  

En ny bok om de skandalomsusade förhållandena i Vatikanen har väckt ­starka reaktioner i hela världen. Det är en skakande skildring av de ­uttryck som undertryckt sexualitet kan ta sig – men frågan är om författaren i sin iver att avslöja inte försummar en grundläggande förståelse av katolicismen.

Under strecket
Publicerad

”Nej, jag har inte läst boken än. Men jag kan genren, så det är inga problem.” Den kommentaren till SVT Kultur hade jag kunnat få ångra. För boken som intervjun skulle ha handlat om, den franske sociologen Frédéric Martels ”Sodoma. Enquète au coeur du Vatican” (Éditions Robert Laffont), är en bok av annan kaliber än skvallerkrönikorna som regelbundet dyker upp, oftast i Italien, om Vatikanen, detta oemotståndligt kittlande, hemlighetsfulla renässanshov.

Att ”Sodoma”slog ner med en skräll är inte konstigt, särskilt inte när man ser den engelska titeln: ”In the closet of the Vatican. Power, homosexuality, hyporcrisy”. Den välorkestrerade lanseringen den 21 februari garanterade ­genomslag: boken släpptes samtidigt på åtta språk i ett tjugotal länder. Arbetet med boken har enligt Martel tagit fyra år och, förutom honom själv, involverat ett åttiotal medarbetare i ett trettiotal länder: vägröjare, fixare, tolkar. Om de är de sju förlagen som står bakom boken som, med vittring på en megasäljare, ensamma finansierat den eller om någon välbärgad sponsor bidragit, är (som alltid i Vatikansammanhang) en intressant fråga. Den förblir obesvarad i den grundliga redovisningen, både i boken och på internet, av grundmaterialet. 

Annons
Annons

Martels bok skiljer sig från den rena skvallergenren ­genom det stora antalet källor: enligt författaren 1500 ­intervjuade personer, varav 41 kardinaler, 52 biskopar och monsignorer (en honnörstitel i Vatikanen), 45 nuntier (påvliga ambassadörer) och mer än 200 präster och seminarister (prästelever). Ovanligt är också att en rad källor tycks ha gått med på att citeras med namn. Att analysera Vatikanen är som att spela Mastermind. Rykten genererar motrykten. En förtalskampanj kontras blixtsnabbt av en motkampanj. Att få Vatikanföreträdare att i enrum ta bladet från munnen om homosexualitet i kyrkan, är i och för sig inte svårt. Till mig klagade en av de kardinaler som förekommer i Martels bok över ”präster i Italien som har flickvänner och pojkvänner har de också”. En anställd i Vatikanen, som blev snorkigt bemött av dess bostadsförmedling (ja, det finns en sådan) fräste argt ”om jag varit en 18-årig kille med snygg häck hade tonen varit annorlunda”. Men de flesta håller sig till de sista tre av ”Vatikanens fem regler”: tänk inte. Om du tänker, så tala inte. Om du tänker och talar, så skriv inte. Om du tänker, talar och skriver så underteckna inte. Om du tänker, talar, skriver och undertecknar, så bli inte förvånad.”

Det som framför allt skiljer ut Martels bok från andra
i avslöjandegenren är dock något annat. Det är anspråken. Martel är inte ute efter att frilägga en eller annan ­enskild skandal; en penningsmugglingsaffär eller en svekfull påvlig butler. Han driver tesen att homosexualitet – sublimerad ­eller diskret utövad – är regel snarare än ­undantag i de ­högre echelongerna i Vatikanen. Det rör sig enligt Martel inte om en organiserad gay lobby, snarare om en rhizom, en jordstam, med förgreningar både under och ovan jord. Martel vill synliggöra vad han ser som ett socialt system byggt på hyckleri: en skärande diskrepans mellan katolska kyrkans lära och dess prästers liv. Det mest chockerande, och av svenska recensenter mest uppmärksammade, är ­intervjuerna med gatuprostituerade unga män, ofta med migrantbakgrund, i barkvarteren kring Roms järnvägsstation Termini, om präster som smyger ut nattetid från de apostoliska palatsen för att ­bedriva sexhandel. Allt medan påven Franciskus från predikstolen manar till solidaritet med flyktingar, traffickingoffer och andra utsatta människor. 

Annons
Annons

Och Martel går längre. Han läser hela den katolska kyrkans moderna historia, från Andra Vatikankonciliet (1962–1965) och framåt genom sexualitetens lins. Han hävdar att prästers homosexualitet, inte makt eller pengar, är nyckeln till förståelse av så vitt skilda fenomen som konflikten kring befrielseteologin, Vatikanföreträdares flirtande med militärdiktaturen i Chile, de återkommande finansskandalerna och avslöjandena de senaste decennierna om omfattande sexuella övergrepp mot barn. Martel tar avstånd från tanken att homosexualitet skulle vara orsaken till övergrepp mot minderåriga. Han ser däremot ett samband mellan tystnadskulturen kring homosexualitet och kyrkans svårigheter, under lång tid, att erkänna och ta krafttag för att rota ut en tyst tolerans av övergrepp mot barn; den som har ett eget lik i garderoben är föga benägen att ställa sig på moralens barrikader, menar han. 

Martels bok är en blandning av sociologisk undersökning, journalistiskt ­reportage och rekapitulation av skvaller. Han skriver lättillgängligt, om än pratigt och kokett (att han bara rakar sig var tredje dag och följer en lågkolhydratdiet är knappast oundgänglig information för läsaren). Lokalfärgen läggs på med tjocka penseldrag, den som vistats i Vatikanmiljöer känner igen sig. Porträtten av effeminerade (Martels ord) och korrupta kardinaler med förkärlek för Rolexklockor, spetsar och parfymen Opium är infama men underhållande. Men att Martel känner ­genuin respekt för enskilda kardinaler, som påven Franciskus rådgivare Walter Kasper, och Vatikanens tidigare utrikesminister Jean-Louis Tauran, liksom för en rad ­andra präster han möter, framgår också.

Annons
Annons

Som det anstår en fransk intellektuell tryfferar Martel framställningen med litterära referenser. Säkert är det med välbehag han citerar Nobelpristagaren André Gide, som när den katolske filosofen Jacques Maritain besvär honom att inte offentliggöra sin homosexualitet svarar: ”Jag avskyr lögnen. Det är kanske där min protestantism gömmer sig. Katoliker gillar inte sanningen.”

Och det är naturligtvis den avgörande frågan när det gäller ”Sodoma”. Hur sann är bilden som Martel målar upp? Självklart är han medveten om att frågan kommer att ställas, och det är väl förklaringen till att femton advokater uppges stå beredda i händelse av åtal (denna reklam har boken ännu inte fått). Martel ställer själv i boken upprepade gånger frågan: ”är det här sant?” och garderar sig med formuleringar som ”enligt mina källor”, ”det är allmänt känt att” etc. Han pressar de prostituerade pojkarna: hur vet de om en civilklädd kund är präst? Kors om halsen bärs ju av många i Italien. ”Ångesten, ömhetstörsten, längtan efter en fast relation”, blir svaret. ”Alla ljuger, både prostituerade och kunder”, skriver Martel. Men just detta svar har åtminstone i mina öron the ring of truth about it. Trovärdiga känns för mig också intervjuerna med unga prästseminarister, liksom Martels socialpsykologiska analys.”I Spanien och Italien”, skriver Martel, ”kunde prästämbetet under fascismen bli en tillflykt för unga pojkar med osäker sexualitet.” Trycket att gifta sig försvann, ett mobboffer kunde få social status. Den enkönade seminariemiljön tillät homosexuella relationer förutsatt att de sköttes diskret. ”Men när gayrörelsen på 1970-talet drivit fram det sekulära samhällets acceptans av homosexualitet blev kyrkan istället ett fängelse.” 

Annons
Annons

Martel är en representant inte bara för gayrörelsen utan också för fransk ­sekularism, laïcité. När han installerar sig i Vatikanens gästhem Santa Marta hamnar Bibeln raskt i nattduksbordslådan och ersätts med Rimbauds ”Une saison en enfer” (En tid i helvetet). Men Martels reduktionistiska förklaringsmodell gör honom blind för något som jag uppfattar som en av grundbultarna i katolicismen: ­acceptansen av spänningen mellan två nivåer: å ena sidan, principer och ideal vars uppgift är att vägleda människan mot helighet och, å den andra, empatisk insikt om skröpliga människors oförmåga att realisera dessa ideal här på jorden. Begreppet synd har inget innehåll för Martel. Men det har det sannolikt för de ångestfyllda präster som köper sex på barerna runt Termini. Och det är notabelt att de ­intervjuade prästerna talar om viljan att tjäna Gud och om kärleken till kyrkan, inte om möjligheten att leva ut sin homosexualitet, som skälet till valet av livsbana.

”Att skriva en sådan här bok för tio eller tjugo år sedan hade inte varit möjligt”, skriver Martel. Här har han ­säkert rätt. Om homosexualitet är så utbredd i katolska kyrkan som han hävdar är omöjligt att veta, och det är inte intressant. Martels monokausala förklaringsmodell övertygar inte. ”Sodoma ska läsas kritiskt. Men det viktiga är att Martel bidrar till att riva Berlinmuren av tystnad kring något som otvivelaktigt existerar och som i dag är föremål för en intensiv inomkatolsk diskussion. 

Vad det handlar om är konfrontationen med den sista smärtpunkten i den katolska kyrkans försoning med moderniteten: synen på den mänskliga sexualiteten, punkten där påven Paulus VI med encyklikan ”Humanae vitae” gjorde halt i sin postkonciliära förnyelse av kyrkan. Konfrontationen gäller självfallet i lika hög grad hetero- som homosexualitet.  Kvinnor är i stort sett frånvarande i Martels bok, men det är svårt att se att den katolska ­synen på samkönade relationer kan ändras utan en uppgörelse med antropologin och synen på genus överhuvudtaget. 

Det är lätt att instämma i Martels eloge till påven Franciskus för hans vilja att frilägga diskrepansen mellan ­fasad och verklighet i katolska kyrkan. Att ultrahögerns banerförare Steve Bannon vill göra film av ”Sodoma för att visa ruttenheten under samme påve är en pikant detalj i det eviga Mastermindspelet kring denna gamla, visa, men fortfarande levande kyrka.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons