Annons

En var storspion – den andra bara låtsades vara det

Fritiof Enbom och Stig Wennerström.
Fritiof Enbom och Stig Wennerström. Foto: Freddy Lindström/TT

”När folk talar om äldre tiders spioneri i Sverige dyker ofta namnen Enbom och Wennerström upp. Vad var det för figurer? Hur stor skada vållade de Sverige?”

Under strecket
Publicerad

Enbomaffären var den största svenska spioneriskandalen på 1950-talet, Wennerströmaffären den största på 1960-talet. Men skillnaderna var stora. Enbomaffären, som ägde rum 1952, var enligt många bedömare en tidningsanka. Fritiof Enbom, en kommunistisk järnvägsarbetare som tidigare varit anställd vid Norrskensflamman, greps för spioneri för Sovjetunionens räkning och dömdes till livstids fängelse, men de egentliga bevisen för att han verkligen ägnat sig åt spioneri var vaga. De lärde tvistar ännu om graden av skuld, men det lutar åt att Enbom bör uppfattas som mytoman – en person som var besatt av tanken på att vara en storspion och modellerade bilden av sig själv efter hur spioner brukade vara och agera i agentromaner. När det begav sig, mitt under kalla kriget, blev dock Enbom ett välfunnet hatobjekt för ett Sverige som låg supermakternas skugga och behövde en inre, avslöjad, fiende att förhålla sig till. Efter fällande dom (senare gärna rubricerad som rättsskandal) fick han livstids straffarbete. Sedan straffet omvandlats blev Enbom frigiven, och han levde tillbakadraget till sin död 1974.

Wennerströmaffären var mycket allvarligare. Stig Wennerström hade en lång och framgångsrik militär karriär, bland annat som arvprins Gustaf Adolfs adjutant mellan 1938 och 1947. Han tjänstgjorde som flygattaché i både Moskva (1940–1941 och 1949–1952) och Washington D.C. (1952–1957). Den exakta tidpunkten är okänd, men sannolikt rekryterades han som spion av den sovjetiska militära underrättelsetjänsten omkring 1949, varefter han lät sina östliga uppdragsgivare ta del av i princip hela det svenska försvarsupplägget och allt intressant material han kom över under tiden i USA. Det mest remarkabla är att Wennerström ofta var misstänkt för dylikt agerande och ändå fick arbeta vidare. Faktum är att en och annan inom den svenska säkerhetstjänsten anade att han spionerade för utlandet – men inte Sovjetunionen utan det nazistiska Tyskland – så tidigt som 1943. Misstanken var troligen korrekt men kunde inte ledas i bevisning. 1957, då Wennerström blev sektionschef vid Försvarets kommandoexpedition, tog misstankarna allt fastare former. Detta ledde till att Wennerström 1961 omplacerades till UD, där han – om han nu verkligen var spion – skulle ha färre möjligheter att orsaka nationen skada.

Annons
Annons
Annons