X
Annons
X
Recension

Ensamheten värst En vanlig människa i all sin glans

Efter maken Ernfrids död började Siri Johansson föra dagbok och fortsatte i 20 år tills hon, mitt i en anteckning, fick en stroke och avled. SvD:s Erika Hallhagen läser en dagbok som borrar sig in i hennes innersta.

”Att skriva dagbok fick stor betydelse för Siri Johansson. Det var ingen i släkten, eller någon av hennes väninnor, som före henne hade skrivit dagbok”, skriver sonen Sven Teglund i förordet till ”Ensamheten värst”. Foto: Sven Teglund

Astrid Lindgren skrev en gång: ”Ibland kan jag riktigt sörja över detta, att så många människor, så oändligt många, har levat på vår jord och dött utan några spår efter sig, ingenting som kan förkunna för oss som lever nu: jag har också levat!”

Jag tänker på de raderna (från essän ”Luise Justine Mejer”) när jag läser ”Ensamheten värst” av Siri Johansson. I boken har hennes yngste son Sven Teglund, som också illustrerat och skrivit ett lika ömsint som ärligt förord, sammanställt några av moderns dagboksanteckningar. Allt som allt ärvde han 6000 sidor, nedtecknade mellan åren 1992 och 2010, som här har blivit knappt 500 i en bok utgiven på hennes barnbarns förlag Teg Publishing.

Siri Johansson lämnade också efter sig mängder av virkade dukar, sådana som kommit att bli sinnebilden för ”förspilld kvinnokraft”. Sven Teglund har målat av dem som illustration till dagboksanteckningarna. ”Jag kom att se dukarna som en metafor för samtalen mellan kvinnorna. /.../ Jag tänkte mig att där i mellanrummen i den virkade duken fanns samtalens innehåll lagrat, där fanns skratten, förtroendena och berättelserna.”

Foto: Sven Teglund Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X