Annons

Stridens verklighet. Döden på slagfältet i svensk historia 1563–1814En utmärkt snabblektion i dödandets vanvett

Ett kranium efter en soldat i en massgrav i Tyskland från trettioåriga kriget.
Ett kranium efter en soldat i en massgrav i Tyskland från trettioåriga kriget. Foto: Hendrik Schmidt/TT

Militärhistoriker siktar sällan in sig på själva stridserfarenheten, utan fokuserar på det storpolitiska ramverket. Därför är ”Stridens verklighet” en välbehövlig och nyttig bok, skriver Dick Harrison.

Under strecket
Publicerad

Den som tänker på krig tänker naturligtvis på dödande: på kanoner, bajonetter, skyttegravar och unga pojkar som rusar rakt in i himmel eller helvete. Vi visualiserar vansinnesattacker under amerikanska inbördeskriget och första världskriget, vid Gettysburg eller Verdun, sönderskjutna örlogsfartyg, hunsade och dödsdömda ubåtsbesättningar, stridspiloter som störtar mot en säker undergång. Men sedan öppnar vi en bok om valfritt krig och ser nästan ingenting av detta. Däremot är det gott om strategiöversikter och djuplodande personporträtt av generaler och furstar.

Det kan förefalla märkligt, men faktum är att själva stridserfarenheten sällan hamnar i fokus i militärhistorien. Flertalet böcker om exempelvis hundraårskriget, trettioåriga kriget eller rentav andra världskriget fokuserar snarare på det storpolitiska ramverket, de ekonomiska följdverkningarna, de rådande ideologierna och det faktum att betydligt fler soldater strök med i fältsjukdomar än i regelrätta duster man mot man. När dödligheten diskuteras sker det mer i form av uppräkningar av statistik än genom redogörelser för hur det gick till i själva stridsögonblicket.

Annons
Annons
Annons