X
Annons
X
Recension

Container En upplevelse av sällan skådat slag

Peter Lorentzon i Container. Foto: Folkets bio
Peter Lorentzon i Container. Foto: Folkets bio

Lukas Moodysson hoppas att den här filmen ska ses av fler än de fyra personer som såg Ett hål i mitt hjärta - ”kanske sju?” Man får förmoda att Moodysson - om än blygsamt - tror sig ha gjort en mindre provokativ film den här gången.
Och Container är faktiskt följsam och inbjudande, om man låter den vara det.

Moodyssons nya film är en strax över timmen lång stream of consciousness-remsa i svartvitt, med bilder på människor (huvudsakligen skådespelaren Peter Lorentzon) i miljöer belamrade med bråte. Filmreferenserna går till avantgardfilmaren Stan Brakhages - som skrev att "en visuell medvetenhetsström är en väg till själen" - och Andrej Tarkovskijs filmer. Främst då de utomvärldsliga miljöerna i Stalker och drömtillståndet i Spegeln, även om Moodyssons bruk av svartvit grovkornighet är betydligt råare än den ryske regissörens.
Bilderna är sammanflätade av en berättarröst som i den svenska versionen tillhör danserskan Mariha Åberg, som även gör en av filmens roller. Åberg har en liten röst som spricker ibland. Den lämpar sig därför väl till att läsa Moodyssons text, som i mycket handlar om en liten flicka fången i en stor mans kropp. Texten, som hade kunnat var en långdikt ur någon av Lukas Moodyssons poesisamlingar, har en myriad ingångar för den som är villig att lyssna. Själv hör jag mest diskussionerna om sexuell identitet och kändiskult, kanske för att de ligger mest på pulsen av vår filmiska samtid. Paris Hilton är tillsammans med Jesus, Maria och porrstjärnan Savannah filmens flitigast nämnda person.

Peter Lorentzon i Container. Foto: Folkets bio

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X