Annons
X
Annons
X

En uppiggande borgerlig neuros

PÅ PLATS | SKUGGUTREDNINGEN PRESENTERAS

ORIONTEATERN I form av en ­maratonuppläsning presenterades Skuggutredningen i måndags, med avbrott för panelsamtal ­mellan ledamöterna i riksdagens kulturutskott Mats Johansson (m) och Margareta Israelsson (s) samt Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (fp).

Det fanns en del goda undantag, som vi ska återkomma till, men lejonparten av bidragen är mindre förslag och mer försvarstal för kulturen. För en kulturpolitiker är sådant förstås svårt att förhålla sig till. Det märks också i samtalet. Vad förväntas en kulturpolitiker säga när förslaget är något i stil med att ”alla konstnärer bör kunna leva på sitt yrke”?

Den ljusa sidan är att vi har fått en livaktig kulturpolitisk debatt, som egentligen borde ha startat för flera år sedan. Maktskiftet blev chocken som sparkade igång debatten. Med en annan val­utgång 2006 hade allt lunkat på i samma invanda spår. Och det var inga värdiga spår.

Annons
X

Ta situationen med a-kassan som exempel. Alla visste hur det fungerade. Jag själv som producent i kulturbranschen. Bidragsgivarna. Kulturpolitikerna.

Fungerade är för övrigt ett överord. Det kan knappast kallas funktion när man låter bidragsfusk bli en integrerad del av kulturpolitiken. Det är respektlöst mot hela branschen, men dessvärre signifikativt för hur socialdemokraterna arbetar.

– Jag tror att vi fick en borgerlig neuros, vi förväntade oss att vi skulle bli brutalt slaktade, så vi tog kanske ut krisen lite i förhand, ­säger Elverkets avgående chef ­Stefan Larsson i P1:s Snittet (12/11).

Undergångsstämningen finns fortfarande på sina håll, trots att det mycket lite styrker den. Detta märks inte minst på hur generöst församlingen på Orionteatern applåderar Margareta Israelssons inlägg, medan de båda allians­politikerna har betydligt svårare att få bifall.

Mest slående är egentligen hur oerhört lite det är som skiljer riksdagspartierna åt. Alla tycker ungefär samma sak och identifierar samma problem. Skillnaden mellan hur mycket pengar nuvarande och föregående regering lagt på kultur är lika försvinnande liten. Kulturens andel av statsbudgeten har sakta klättrat mot en procent i tio år – och den utvecklingen bröts inte i och med maktskiftet.

Stefan Larsson gör ett försök att analysera skillnaden mellan socialdemokratisk och borgerlig kulturpolitik och säger:

– En s-regering vill använda oss som instrument för att genom­driva vissa politiska ärenden – mångfald, jämställdhet. (…) Den här regeringen ger oss pengarna, men de bryr sig inte så mycket om vad vi gör.

Den iakttagelsen stämmer nog väldigt väl. I debatten har inte minst scenkonstnärerna efterlyst visioner från regeringen. Vad ska vi ha kulturen till, har man ropat, medan kulturministern hänvisat till Kulturutredningen.

Jag åminner mig hur lång tid även det mest torra praktiska möte kan ta i scenkonstbranschen. Detta är en bransch med oerhört stort behov av att ”bli sedd”. Ett sätt att få denna bekräftelse är förstås att få visionerna – och sin egen roll i förverkligandet av dem – förklarade för sig. Jag undrar stilla om inte scenkonstbranschen blivit så van vid s-regeringar att den blir lite vilsen när den inte längre får vara politikens ­instrument?

I så fall är det nog tur att den vanan bröts – till förmån för en uppiggande borgerlig neuros.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X