Annons
Recension

V.D.En underfundig modern citysaga

Helena Bergström gör titelrollen i Stig Larssons ”V.D.”.
Helena Bergström gör titelrollen i Stig Larssons ”V.D.”. Foto: PETRA HELLBERG
Under strecket
Publicerad

V.D.

Genre
Teater

Kulturhuset stadsteatern.

1980-tal. Det var yuppietider. Chefskult, dyra och blanka kostymer. Det vårades för Mammon. Beslutsfattarna var karismatiska kraftpaket. Alla män. En vd-titel var den nya kungakronan.

1987 slog ”VD” ner som en bomb. Det var en pjäs som tycktes beskriva en ny typ av borgerlighet, en molièreskt elak beskrivning av en monoman maktpotentat som tog sin position, sin hunger att härska med sig till sängkammaren. Yrkesrollen utnyttjades för privat njutning. Ny social position överfördes till intimsfären.

På Dramaten blev Ernst-Hugo Järegård vd:n Sven som våldgästar en manlig anställd och betalar rejält för att få titta på dennes flickvän naken, och ger sin låglöneslav en stor summa för att göra konster. ”VD” är en pjäs om förödmjukelser, om att sälja sig och sin integritet på en mängd olika sätt, också som anställd.

Järegård var magnifikt hänsynslös. Kasten mellan lägen, känslor och utspel var utsökt, absolut oförutsägbar teater. Det är ju också texten, Stig Larsson tecknar en hierarki där positioner, kön och retorik blandas till en mur av ett stadigt patriarkat. Det var storartat, en stjärnskådespelares bravurnummer.

Annons
Annons

Edward af Sillén gör debut som talteaterregissör med texten som här stavas ”V.D.” som för att accentuera att han gjort en drastisk förändring. Han har bytt kön på vd:n. Helena Bergström spelar chef på hembesök. Bytet tydliggör det texten från början haft som metafysisk undernivå. Ty här kliver en Agnes in direkt från ”Ett drömspel” – en hinsides gestalt som är absurt intresserad av att människosläktet ska fortplanta sig. Om denna kvinna är en god eller ond är ointressant. Hon är besatt av att vidmakthålla det mänskliga som plåga.

Självklart härbärgerar iscensättningen en omedelbar diskussion om maktutövning och vad som händer när en kvinna tar över en patriarkal ordning och vilka känslor som manligt aggressiv, aktiv kvinnlig sexualitet väcker. Ändå blir här det symboliska lagret mest tydligt, som klev en Freja in på scenen eller en kvinnlig Don Juan.

På Klarascenen är underdogperspektivet förtydligat av grälla tapeter, lådvin och Baileyslikör. Hit kommer vd:n när det unga paret försöker hotta upp sitt sexliv med rollspel. Helena Bergström låter Monika, som hon heter här, verka genom sin position, inte genom sitt utspel. Det är bra gjort men något helt annat än järegårdska humörsvängar. Mer listigt än hotfullt genomför hon sin agenda. Det unga paret underordnar sig. Motstånd får vd:n först då Henrik – Tages roll har fått nytt namn – dyker upp med hasch och nyvässad kniv. Patrik Hont lägger till en välbehövlig dos missbrukarnoja. Också flickvännen Lina tillför en annan dimension, den totala underkastelsen. Josefin Ljungman är helt suverän som en anorektisk flicka som håller på att utplåna sig själv.

”VD” är en pjäs med fina dramaturgiska kast, en strid mellan över- och underklass. Just det intresserar inte af Sillén särskilt mycket. Han betonar det kvasireligiösa temat, som var Monika en fru Sörensson från Gardellpjäsen ”Människor i solen”. Och när vd:n ligger utslagen på golvet liknar hon en Jesus på korset.

Uppsättningen är inte problemfri. Den tappar tempo och energi ibland. Skådespelarna med mest scenvana klarar sig bäst. Det unga paret blir konturlösa, endimensionella. ”V.D.” är här mer komedi än stort drama, mer underfundigt modern citysaga än psykopatskildring och thriller. Vilket absolut är gott och sevärt nog.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons