X
Annons
X
Recension

Sven Delblanc Kritik och essäistik 1958-1991 En underbar radikalpessimist

Kreativitet är ett märkligt fenomen. För en del människor är kreativiteten en plågsam inre process där inte mycket kommer ut. För andra är det som en dånande älv som väller fram ur själen. Sven Delblanc (1931-1992) hade förvisso sin ångest och sina demoner att brottas med, men hans produktivitet var enorm. Romaner och pjäser i en strid ström, men också kritik, debattartiklar och essäer i en lika strid och till synes aldrig sinande ström. Lägg till detta en omfattande korrespondens och att han undervisade som docent i litteraturvetenskap samt var en av utgivarna av ”Den Svenska Litteraturen”, och det är inte utan att man blir förbluffad över denna okuvliga kreativitet.

Nu har Delblancsällskapet i samarbete med Symposion förlag och under redaktion av Lars Ahlbom givit ut ett urval av Delblancs kritik och essäistik – på 512 sidor. Då är inte material från de fyra urvalsvolymer som författaren själv gav ut medtagna (med undantag för sex bidrag från "Fågelfrö", 1986). Det är en mycket spännande läsning, men som ­ibland lämnar en Delblanc­beundrare som jag själv en smula kluven. Här finns onekligen brottningarna med pessimism och nihilism, dock också ibland något som kan betraktas som inkonsekvenser – eller är helt enkelt även dessa uttryck för inre motsättningar? Detta diskuteras i bokens två utmärkta inledningar, av utgivaren och av Karl Erik Lagerlöf. De – och även jag – tycks läsa Delblancs kritik som ett slags återspeglingar av författarskapet, där gestaltningen övergår i filosofiska eller litterära resonemang.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X