Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Perfect Guide

”En tysk familj var lite väl peppad på allemansrätten”

Vi skulle bara ta bort en död enbuske bakom sommarstugan. Dess bruna barr störde en annars ljuvligt grönskande vildhäck som utgör insynsskydd från den lilla skogsvägen som leder ner till bryggan där vår stuga står. Många är nyfikna på vart grusvägen mot vattnet leder, så vi behöver lite insynsskydd – men enriset måste ju bort, för allas trevnad.

Vi tänkte att det skulle ta en halvtimme. Men det tog aldrig slut. Enbusken växte inte bara ner i marken, den växte även längs marken och in i alla omgivande snår och buskar där dess vissna tentakler inte syntes. Men efter två dagars slit med motorsåg och häcksax syntes det. Insynsskyddet fanns inte mer. Det som fanns kvar, utöver buskarna med slånbär och vildros som var mycket mindre än vi trodde, var ett helt kalhygge av döda enstubbar.

Annons

Måtte Länsstyrelsen vara på gott humör när de ser det här, var det första jag tänkte. Vid randen av den övergödda Östersjön är tillvaron inte bara ett konstant krig mot meterhöga snår av vass, brännässlor, tistlar och sly utan också osäkerhet över vad strandskyddslagen tillåter.

För att göra vår mark beboelig för oss gör vi den också tillgänglig för alla andra. Det är så det funkar, och det är så vi vill att det ska funka.

På 1970-talet gick det kanske till överdrift. Jag minns hur jag en morgon fann mina leksaker i händerna på främmande ungar alldeles utanför dörren, och ett förtält uppställt mot vår stugvägg. Det var en tysk familj som blivit lite väl peppad på den svenska allemansrätten.

Men i regel har alla respekt för varandra. På det sättet fungerar strandskyddslagen som den enligt miljöbalken är tänkt: markägare får inte försvåra allmänhetens tillgång till kusterna genom att bygga nytt eller bygga ut. I januariöverenskommelsen ingick dock en utredning av strandskyddet, eftersom många menar att alltför rigorösa restriktioner är kontraproduktiva.

Jag är verkligen inte emot strandskyddet som sådant. Skulle jag som strandtomtsägare på Gotland störa mig på tillfälliga besökare skulle jag sälja och spika upp en ”privat mark”-skylt i Stockholms skärgård i stället. Däremot är jag bekymrad över hur länsstyrelser i regioner med starkt strandskydd ofta ser markägare som ett slags motståndare, och slår ner på dem som har utemöbler utställda, håller efter en gräsmatta eller isolerar en sjöbodsvägg. Eller, som i vårt fall, vakar över de revirmarkerande stenar min far kånkade in på marken efter incidenten med de närgångna tyskarna för 40 år sedan: vi tänkte ta bort några av dem men fick veta att de måste ligga kvar, eftersom de syns på Länsstyrelsens flygfoton. (På tal om det vet jag en man som hade övat sig i att lägga stenmur på traditionellt vis och som sedan av myndigheterna förbjöds att flytta undan övningsstenarna. Lagd mur ligger!)

I många fall är det markägarna som ser till att Sveriges vackra stränder överhuvudtaget är framkomliga. Även på rent kommersiell nivå. Golfbanor som byggts nära vatten, exempelvis Bro Hof vid Mälaren, har gjort friluftslivet där tillgängligt för tiotusentals människor, och har även satsat på naturstigar och torn för ornitologer – detta i kustområden som dessförinnan varit oländigt folktomma.

Hos oss älskar vi när fågelskådarna hälsar på, för att inte tala om alla vandrare som vill ”göra Gotland” längs öns kustlinjer. Och strandskyddet hade inte hjälpt dem om inte vi privata markägare bokstavligen banat vägen.

Till Toppen