En tro på evigheten

Gamla modehus lever vidare under bortgångna modeskapares namn trots att nya designer verkar i dem. Varför ska man hålla liv i, eller rent av återuppliva, det gamla och dessutom ta hänsyn till det som kallas husets arv? SvD:s Daniel Björk ger sin syn på hur modemässigt relevanta de 20 största husen egentligen är.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Karl Lagerfeld för Chanel.

Karl Lagerfeld för Chanel.

Foto: FRANCOIS GUILLOT/AFP
Dior då. På slutet av 40-talet skapade Christian Dior, i vit rock på bilden, ett mode med smal midja och vidd i kjolen som stod i kontrast till det som rådde under kriget. Stilen kom att kallas New Look.

Dior då. På slutet av 40-talet skapade Christian Dior, i vit rock på bilden, ett mode med smal midja och vidd i kjolen som stod i kontrast till det som rådde under kriget. Stilen kom att kallas New Look.

Foto: LOOMIS DEAN/TIME LIFE PICTURES/AOP
Dior nu.

Dior nu.

Foto: REMY DE LA MAUVINIERE/AP
Hermès då.

Hermès då.

Hermès nu betonar gärna gärna sin bakgrund som läderföretag.

Hermès nu betonar gärna gärna sin bakgrund som läderföretag.

Foto: JOAQUES BRINOM/AP
Annons

D
et fanns en tid då ordet modehus var lätt att definiera. Husen var alltid franska och visade haute couture enligt den franska branschens strikta regler om hur många anställda sömmerskor man måste ha och hur många kollektioner man ska presentera, dessa gäller för övrigt än i dag. Ibland kunde man göra ett undantag för en mästare som Cristobal Balenciaga, men modehus var inget epitet som man slängde sig med precis som man ville.

Nu för tiden kan ett litet företag i Sverige kalla sig House of Dagmar, trots att deras omsättning är strax över tio miljoner kronor och deras grund ligger i stickade kläder. Och ordet haute couture är inte direkt copyrightskyddat så det är fritt fram att applicera på alla kläder som görs för hand snarare än i Kina.

Annons
Annons
Annons