Recension

Eftersom min lada har brunnit ner kan jag nu se månenEn titel kan säga mer än en diktsamling

Under strecket
Publicerad
Annons

Inget i Bengt Jacobssons debutdiktsamling kan mäta sig med dess titel: Eftersom min lada har brunnit ner kan jag nu se månen.
Men så är titeln också en zenbuddhistisk haiku, som här har dragits ut till etikett på en bok som handlar om hur man ska leva ett balanserat liv. (För den som vill inhämta dessa kunskaper utlagda på prosa, rekommenderas Jacobssons ”Livet - inte plikt utan möjlighet”, 1995, och ”Livets längtan efter sig självt”, 1999.)
Troligen är det orättvist att läsa boken som en diktsamling. Snarare får vi här ett knippe sentenser, som vanligen är uppställda som dikter, till exempel denna:
Det som faller av sig självt, som bladet från trädet,/ det som viker undan av sig självt, som vattnet för stenen,/ det som framträder ur sig självt, som dagen ur natten,/ följer sin egen natur.
Motsatserna är varandras förutsättningar, balans är liv men jämvikt är död, i kärleken är de älskande varandra, ”sländans dag/ är kort”, ”nattens mörker/ är hoppfullt” - sådan är den livsvisdom som här kolporteras ut.

Mönstret skrynklas dock en smula när det gäller kvinnligt och manligt: det manliga är naturligtvis hårt och strängt och bara ”en del i det hela”, medan det kvinnliga ”både är/ delen och det hela”. Olyckligtvis har kvinnan dock en beklaglig benägenhet att falla för ”det fasta,/ det hårda,/ det stränga”.
Ack ja, aldrig blir det riktigt bra. Mer än milt förebrående blir Jacobsson dock inte; det vore honom fjärran att banna eller ens höja rösten, hur tvärsäkert han än formulerar livets under som en bruksanvisning.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons