Annons

Molnens bröderEn storslagen men något stum dårhusdröm

Johan Ulveson och Bengt CW Carlsson.
Johan Ulveson och Bengt CW Carlsson. Foto: Sören Vilks

Lars Rudolfsson iscensätter två Barbro Lindgren-böcker om hur mentalsjukdom kan frigöra en form av konstnärlighet. Det är en stort anlagd uppsättning som trots goda skådespelarinsatser inte riktigt drabbar på djupet, skriver Lars Ring.

Under strecket
Publicerad

Teaterkonsten älskar dårar. Det går att sammanställa listor på pjäser från ”Marat/Sade” till ”Kliniken”, från Peter Weiss till Lars Norén – från Shakespeares narrar till en Kung Ubu. Alla på scenen älskar det gränslösa, det intuitiva men också att få visa såren, skärvorna. Tragedi, skruvad till grotesk.

Lars Rudolfsson iscensätter nu två Barbro Lindgren-böcker för vuxna på Dramatens stora scen, ”Eldvin” och ”Molnens bröder”, som ett drygt tre timmar långt drömspel. Båda – med en paus mellan dem – utspelas här runt 1920, båda på mentalsjukhus. Båda har två män som huvudroller, en som för ordet, kontrasterad mot en annan typ av personlighet. Dessa fyra får redovisa sina trauman tillsammans med en hop ”dårhushjon” som söker skydd inom den form av plågad ansvarsfrihet som sinnessjukdom kan vara.

Sofia Pekkari och Rasmus Luthander.

Foto: Sören Vilks Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons