Recension

Glöm inte kannibalernaEn stor roman om språket som vägleder

Under strecket
Publicerad
Annons

På sidan 91 i Erik Grundströms nya roman Glöm inte kannibalerna händer något märkligt. Det måste beskrivas som ett benådat ögonblick – lika benådat för romanens huvudperson Einar och den lilla skara människor som just i det ögonblicket är hans åhörare, som för läsaren själv. Einar, som är 15 år och bor med sin ”underliga” mamma i en norrländsk by, har övertalats att återvända till den frikyrka (pingstvännerna?) hans döda pappa varit missionär i. Han har övertalats att tala på ett möte – han tros ha ordets gåva fastän ingen har hört honom vittna.

Och nu plötsligt flyter orden ur honom, han säger häpnadsväckande saker om sig själv, sin mamma och pappa, om kärleken mellan dem, om normalitet och skam över att vara underlig. Hans ord griper tag i åhörarna. De häpnar och gläds, och hör samtidigt något de själva innerst inne vetat utan att kunna säga det. Einar förtydligar och förtydligas, inte minst för Veronika, en jämnårig flicka han är kär i och som nu sitter på första bänk med skinande ögon.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons