Annons
Kommentar

Anders Lindblad:En stor del av SvD:s själ har försvunnit

Foto: Staffan Löwstedt

Skinnjackan på, prillan under läppen och kameran på magen. Tomas Oneborg var pressfotograf ut i fingerspetsarna. Dygnet runt, hela livet igenom. Oavsett uppdrag kom han alltid tillbaka med bästa bilden.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Tre dagar efter terrordådet på Drottninggatan samlades Stockholm till en tyst minut, 2017.

Foto: Tomas Oneborg

VM i brottning med Martin Lidberg, 1998.

Foto: Tomas Oneborg

Tomas ”Onis” Oneborg på fältet. Förintelsens minnesdag på Raoul Wallenbergs torg, 27 januari 2020.

Foto: Lisa Arfwidson

Barn överlämnar blommor till kung Carl XVI Gustaf under hans födelsedagsfirande på borggården, 1979.

Foto: Tomas Oneborg

Tomas Oneborg tilldelades andrapriset i årets bild 2018.

Foto: Staffan Löwstedt

Tre dagar efter terrordådet på Drottninggatan samlades Stockholm till en tyst minut, 2017.

Foto: Tomas Oneborg

Svenska Dagbladet har sorg, mästerfotografen Tomas Oneborg är död. Inget kommer någonsin att bli detsamma igen på redaktionen. I några veckor har det varit ödsligt tomt i coronapandemins spår, när många journalister arbetat hemma, men nu har också en del av tidningens själ försvunnit. Varje arbetsplats är dess medarbetare och sedan mitten av 1980-talet har Tomas Oneborg varit ett med Svenskan.

I lördags fyllde ”Onis” – det var så han kallades av oss alla – 62 år. Nu finns han inte mer. Benen skakar, tårarna rinner när alla minnen vi delat som vänner och kollegor kommer tillbaka. I den här svåra stunden går tankarna givetvis främst till Tomas anhöriga, men för alla oss på Svenskan var han som en i familjen.

Tre dagar efter terrordådet på Drottninggatan samlades Stockholm till en tyst minut, 2017.
Tre dagar efter terrordådet på Drottninggatan samlades Stockholm till en tyst minut, 2017. Foto: Tomas Oneborg

Efter några år som nyhetsjagande frilansare på Expressen och Huvudstapress kom ”Onis” till SvD 1986. Polisradion fanns alltid med, både i bilen och på arbetsplatsen. Ingen annan fotograf var lika snabbt på plats vid ”blåljusjobb” som ”Onis”. Fotoredaktionen var stor och bildjournalistiken viktig. ”Onis” plåtade snart sport, politik, kultur och allt annat med samma lysande resultat.

Annons
Annons

VM i brottning med Martin Lidberg, 1998.

Foto: Tomas Oneborg

Han älskade jobbet, att hoppa in i bilen, ge sig iväg och ”hitta” bilden. Ingen annan levererade med samma kvalitet, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år.

Han kom punktligt till jobbet. På minuten. Skinnjacka på, svarta jeans, lågskor och tröja. En rejäl portion snus synlig under den leende läppen. Håret välkammat. Jobbade helst eftermiddag och kväll, präglad sedan unga år av tidningspressens tider. Läste varje text, hade koll på alla ämnesområden och älskade att gå runt på redaktionen för att se hur sidorna växte fram och bilderna behandlades. Pratade med alla, kom med synpunkter och höjde stämningen med en vass kommentar eller replik från någon svensk gammal filmklassiker.

VM i brottning med Martin Lidberg, 1998.
VM i brottning med Martin Lidberg, 1998. Foto: Tomas Oneborg

Jag vet inte hur många resor vi varit ute på tillsammans sedan 1988 och framåt. OS, VM, EM, landskamper och 100-tals reportage. USA, Japan, Australien, Tyskland, Spanien, Kaknäs, Råsunda och Stadion. Det var en ynnest att jobba ihop med ”Onis”. Hans humor, vänlighet och professionalitet är oöverträffad i branschen. Han hade en förmåga att med integritet närma sig alla på samma sätt, det spelade ingen roll om det handlade om höga politiker, idrottsmän eller barn.

Han lyckades få dem att slappna av med någon avväpnande kommentar eller bara genom sitt sätt att vara. Underfundig, rolig, proffsig. Kom nära utan att vara närgången.

”Det kommer aldrig att gå”, sa han när han skulle iväg på jobb. Det var likadant varje gång och blev värre med åren. Han febrade, oroade och ojade sig i sin höga ambitionsnivå (det var också lite av en jargong), bara för att alltid, ja alltid, komma tillbaka med Bästa Bilden. 

Annons
Annons

Tomas ”Onis” Oneborg på fältet. Förintelsens minnesdag på Raoul Wallenbergs torg, 27 januari 2020.

Foto: Lisa Arfwidson

Barn överlämnar blommor till kung Carl XVI Gustaf under hans födelsedagsfirande på borggården, 1979.

Foto: Tomas Oneborg

Vi alla runt omkring visste ju det. Att ”Onis” skulle ta bästa bilden. Han hade öga för just det där som bara de absolut bästa har. Att vara på rätt plats, hitta vinkeln både journalistiskt och tekniskt och se helheten. Många kanske tror att det är tillfälligheter som gör en bra bild, men för ”Onis” handlade det om att fånga tillfället och sätta det i ett sammanhang.

Tomas ”Onis” Oneborg på fältet. Förintelsens minnesdag på Raoul Wallenbergs torg, 27 januari 2020.
Tomas ”Onis” Oneborg på fältet. Förintelsens minnesdag på Raoul Wallenbergs torg, 27 januari 2020. Foto: Lisa Arfwidson

Som när han tog de prisbelönta bilderna från terrorattacken på Drottninggatan för tre år sedan. ”Onis” var vid Hötorget för att plåta påskgodis och när han kom ut på gatan såg han folk springa och peka ned mot Drottninggatan. Han förstod att något hänt, rusade dit direkt och såg människor ligga på gatan.

– Jag har jobbat som fotograf i 40 år och fotat många hemska saker, olyckor och våldshändelser. Men naturligtvis inte i den här stora omfattningen, berättade han efteråt.

”Onis” gick in i rollen som fotograf:

– När jag kom dit och såg blod och människor gick jag in i en roll. Det är en yrkesskada att man blir som en robot och börjar plåta. Men jag gick inte så nära utan höll mig på respektfullt avstånd. De flesta bilderna är tagna med teleobjektiv, sa han.

Barn överlämnar blommor till kung Carl XVI Gustaf under hans födelsedagsfirande på borggården, 1979.
Barn överlämnar blommor till kung Carl XVI Gustaf under hans födelsedagsfirande på borggården, 1979. Foto: Tomas Oneborg
Annons
Annons

Tomas Oneborg tilldelades andrapriset i årets bild 2018.

Foto: Staffan Löwstedt

Privat var han just privat. Berättade inte så mycket om livet utanför jobbet, men jag vet att han hemma gärna kollade film, tv och sport (hjärtat klappade väldigt varmt för Djurgården) och fixade med bilen. ”Onis” älskade djur. Hundar och katter fanns ofta med på hans bilder. I många år var katten Frasse hans ögonsten.

Gud vad vi har skrattat tillsammans genom åren åt dråpligheter och roliga minnen. Kämpat med teknik och upplagetider. Reciterat scener från filmerna Utvandrarna, Sällskapsresan och Jönssonligan. Pratat fotboll, hockey och friidrott. Våra sista sms handlade om byfånen Jonas i tv-serien Hem till Byn och att han kunde alla namnsdagar.

Sådana ämnen kunde ta en hel kväll att avhandla med alla märkliga sidospår. Tomas Oneborg var inte bara en fantastisk fotograf, han var också världens vänligaste vän.

Tomas Oneborg tilldelades andrapriset i årets bild 2018.
Tomas Oneborg tilldelades andrapriset i årets bild 2018. Foto: Staffan Löwstedt
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons