Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Sund En stilist som kan gyckla med finess

Tove Folkesson.
Tove Folkesson. Foto: SOFIA RUNARSDOTTER

Sund

Författare
Genre
Prosa

339 s. Weyler

Raljerandet över den politiskt korrekta medelklass som gör medvetenhet till livsstilsprojekt, har blivit något av en nationalsport de senaste åren. I såväl konstverk som kulturdebatt poppar det upp titt som tätt; driften med sopsorterarna, hen-förespråkarna och dem som skivar ekomorötter med ena handen och beställer flygstol till Vietnam med den andra. Världsförbättraren är en tacksam måltavla, i synnerhet om hen råkar visa upp symptom på dubbelmoral – ajabaja!, men för att gycklandet inte ska bli lika tröttsamt som föremålet för den så måste det ske med lite finess. Det har Tove Folkesson.

Det är hysteriskt roligt när ekofascisten Måns en morgon i kollektivet, uppgiven och upprörd, slungar ut ödesfrågan ”vem har lagt ett Chiquitaskal i komposten?”, eller när teaterläraren Samson, som anser att alla bör leva på mandlar och nötter, påstår att svält inte är ett ”fysiskt utan ett själsligt tillstånd”. Folkesson skildrar dessa idealister på ett sätt som gör att alla i genren man någonsin stött på passerar revy på näthinnan.

Det är i de här världarna Eva Zackrisson, en av jägarinnorna från Folkessons debutroman ”Kalmars jägarinnor”, hamnar i nya romanen ”Sund” - inte genom slumpen, utan för att hon söker sig till dem. För att hon står på gränsen till vuxenlivet och till varje pris vill slita sig ut ur det konforma, inrutade och isolerade och in i friheten, normbrytandet och konsten. Det är en standardstory i utvecklingsromanen men Tove Folkesson skriver inte standardromaner. Debuten var vild och pigg – både innehållsligt och språkligt – och med en löftesrik smak av vad som komma skulle. Det löftet infriar ”Sund” med råge.

Annons
X

Den osar inte av ungdomlig otålighet som ”Kalmars jägarinnor” gjorde, utan gestaltar väl genom en mer återhållen prosa hur den värld Eva längtade efter i första romanen inte riktigt motsvarar förväntningarna i verkligheten. På arkitekthögskolan piper läraren förtjust när någon har torktumlat sin husmodell och Eva lämnar stället lika hastigt som hon kommit dit. Meningen är att hon ska skådespela, skriva poesi, nej, satsa på musiken – ja, hon betar av konstform efter konstform med ett nit som endast tillkommer en ung, hungrig person som längtar efter att finna och få uttrycka sig själv.

Det går inte så bra. Den gör liksom lite ont hela den här processen att göra klassresan och slå sig fri – och till vilken nytta egentligen? Precis som i debuten väver Folkesson i den här romanen in kursiverade avsnitt där Eva återvänt till barndomens Öland, till mormor, morbror och gamla grannen Kalle. Det är där hon slickar såren, där hon läker ihop och det är framförallt där – bland hemtama trädstammar och vattendrag – som hon förstår att försoning med det hon kommer ifrån är nödvändig för att kunna ta sig vidare. Allt detta är klassiska ingredienser i romaner som skildrar sökande och finnande unga vuxna. Men Tove Folkesson har en spänst i språket och en vitalitet i tanken som förvandlar det som kunde blivit en déjà vu-upplevelse till något nytt och eget. Med ”Sund” fångar Tove Folkesson de inre motstridigheterna hos en klassresenär som inte vet vilken krokig väg hon ska slå in på eller i vilken riktning hon ska fara, utan att någonsin tumma på komplexiteten i såväl livsval som det mänskliga psyket. Och framförallt visar hon övertygande att hon är en stilist att räkna med – förhoppningsvis för lång tid framöver.

Annons
Annons
X

Tove Folkesson.

Foto: SOFIA RUNARSDOTTER Bild 1 av 2
Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X