En skriftens matador

Under strecket
Publicerad
Annons

Michel Leiris
Mandomsåldern
(L”age d”homme)
Övers: Jonas Magnusson
179 s. Vertigo förlag. Ca 140:-

Fransmannen Michel Leiris tillhör den typ av författare som är alltför självständiga och egensinniga för att kunna kvalificera in sig i någon specifik litterär ”-ism”, men som samtidigt inte är tillräckligt originella för att blott i kraft av sina egna verks kvaliteter hamna bland de författare som under 1900-talet anses ha haft störst betydelse. Följden är att Michel Leiris befinner sig litet vid sidan av den kanon som härbärgerar flera av hans vänner från mellankrigstidens Paris - som Jean Paul Sartre och André Breton.
Men även om det finns paralleller till existentialismen (i fokuseringen på det självbiografiska) och surrealismen (i det obarmhärtiga avslöjandet av vad som gömmer sig i de undre regionerna av medvetandet) är Leiris uppenbarligen en alltför bångstyrig herre för att kunna rätta in sig i någon enskild filosofisk eller konstnärlig riktning. Till skillnad från surrealismen finns det i
det egensinniga blottläggande som Leiris ägnar sig åt i sitt självbiografiska verk Mandomsåldern en formstränghet som kan associeras till den antika litteratur och konst som författaren vurmar så för.
I den mån som det undermedvetna öppnas i texten, sker det på ett sätt som är underställt den konstnärliga logik som bär upp texten i dess helhet, vilken till stor del är centrerad runt de två kvinnotyper som i texten personifieras av den bibliska Judith och den romersk-antika Lucretia: den förra fängslar ju general Holofernes med sin skönhet och skär därpå halsen av honom, och lyckas på så vis rädda sin egen stad undan de soldater som under Holofernes ledning hotat den; den senare tar sitt liv med en dolk sedan hon tvingats begå äktenskapsbrott.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons