Annons
X
Annons
X

En sista blomstringstid för den italienska antiken

I dag tar jag mig en fråga om Theoderik den store, en av folkvandringstidens ryktbaraste härskare. Han erövrade Italien år 493 och härskade i flera decennier, då han bland annat lär ha låtit tillverka Silverbibeln, Sveriges mest berömda bok.

Harrisons historia
Theoderiks palats, illustration av mosaiken i Sant'Apollinare Nuovo.
Theoderiks palats, illustration av mosaiken i Sant'Apollinare Nuovo. Foto: Interfoto/IBL

Hur var han som härskare? En barbarisk förstörare? Lojal romare? Kulturfurste eller vandal?

I den historiska litteraturen har Theoderik, som tillhörde det ostrogotiska folket och bekände sig till ariansk kristendom, framställts på olika sätt, ibland som en fullblodsbarbar, ibland som en representant för den civila senantika kulturen. Han spelade bevisligen mer än en roll – både som gotisk krigare och som romersk konsul, och sökte stöd i båda folkens traditioner.

För att markera sin romerska härskaridentitet lät han anta det gamla romerska namnet Flavius: Flavius Theodericus rex, ”kung Flavius Theoderik”. Uppenbarligen såg han ingen konflikt i att härska över Italien som gotisk kung samtidigt som han erkände kejsaren i Konstantinopel som sin överherre och agerade som dennes representant i väster.

Annons
X

Theoderiks regeringstid, som varade ända till hans död år 526, har gått till historien som en sista blomstringstid för den italienska antiken och för huvudstäderna Ravenna och Rom. Han gjorde sitt bästa för att förbättra läget inom flera samhällssektorer. De statliga inkomsterna investerades i en storartad byggnadsverksamhet: akvedukter, representationslokaler och befästningar restes såsom på caesarernas dagar.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Ännu i dag kan besökare i kyrkan Sant’ Apollinare nuovo i Ravenna, som i sig är ett bestående minnesmärke över Theoderiks epok, beskåda en mosaikavbildning av Theoderiks palats i denna stad.

    Den romerska byråkratin levde vidare, liksom senaten, spannmålsutdelningarna och festspelen. Faktum är att byråkratin byggdes ut ytterligare, eftersom Theoderik introducerade ett nytt, överlappande etniskt element i form av ostrogotiska ämbetsmän inom civil och militär förvaltning.

    Den romerska byråkratin levde vidare, liksom senaten, spannmålsutdelningarna och festspelen.

    Theoderik strävade länge efter att åstadkomma goda förhållanden till och mellan både sina romerska och sina gotiska undersåtar, i synnerhet vad beträffar stormannaskikten.

    Theoderiks utrikespolitik kännetecknades av territoriell expansion och försök att bygga upp alliansnätverk. På nordvästra Balkan erövrade ostrogoterna betydande områden. Vandalernas försök att återta Sicilien misslyckades 491; senare tilläts de dock besätta staden Lilybaeum (nuvarande Marsala) i samband med en äktenskapsallians mellan de båda kungarikena.

    Efter den visigotiska katastrofen i kriget mot frankerna år 507 kunde Theoderik lägga under sig Provence ända till floden Rhône, och efter ytterligare strider kunde han år 511 överta hela det visigotiska riket på Pyreneiska halvön.

    Även burgunderna i nuvarande sydöstra Frankrike knöts till Theoderiks allianssystem. Detta gällde också i viss utsträckning Galliens nya härskare, frankerna; Theoderik ingick äktenskap med frankerkungen Klodvig I:s syster.

    När alamannerna i dagens Alsace och Baden-Württemberg hotades av frankerriket intervenerade Theoderik och utsträckte sitt ”beskydd” över de sydligast boende medlemmarna av detta folk. Han sökte även befästa sitt inflytande i Centraleuropa genom allianser med herulerkungen Rodulf och thüringerkungen Herminafrid.

    Det mödosamt konstruerade nätverket av allianser blev dock inte bestående. De burgundiska och vandaliska härskarna bröt sig loss från systemet och lät döda ostrogotiska nyckelpersoner i sina respektive riken. Följden blev nya krig, vilka förvisso ledde till ytterligare ostrogotiska landvinster men ansträngde rikets resurser.

    Mot slutet av Theoderiks liv rämnade även den inre, fredliga struktur som han i sin krafts dagar hade bemödat sig om att upprätthålla i Italien. Den gamle ostrogotkungen tycks år 523 ha förlorat sitt tidigare goda politiska omdöme. Rykten om förräderi ledde till processer och fängslande. Boethius, ofta räknad som senantikens siste store filosof, tillbringade över ett år i fängelse i Pavia, där han till världslitteraturens fromma skrev sitt mästerverk De consolatione philosophiae (”Om filosofins tröst”), varefter han torterades och avrättades utan rättegång. Senatsledaren Symmachus avrättades år 525, och påven Johannes I dog i fängelse i maj året därpå.

    I katolsk tradition blev arianen Theoderik en skurkfigur som efter sin död for raka vägen till helvetet. Legenderna är oeniga om hur detta skall ha gått till. Vissa påstår att Johannes I och Symmachus kastade ned den döde kungen i en vulkan; andra påstår att han bars iväg av demonhästar. Den nordliga, germanska traditionen är mycket snällare: i denna har Theoderik omvandlats till sagohjälten Didrik av Bern.

    Theoderiks mausoleum, där han begravdes år 526, kan ännu beskådas i Ravenna. Det består av två våningar varav den undre har formen av ett grekiskt kors och det övre rummet är cirkelrunt. Enbart själva taket är ägnat att imponera på den nutida besökaren: ett enda massivt block av kalksten från Istrien med en omkrets på 33 meter och en diameter på 11.

    Annons
    Annons
    X

    Theoderiks palats, illustration av mosaiken i Sant'Apollinare Nuovo.

    Foto: Interfoto/IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X