Recension

Den gyllene paviljongens tempelEn sekund från ondskan

DÖDSDRIFT. Evigheten måste kanske börja med undergång, tänker huvudpersonen i ”Den gyllene paviljongens tempel”. Yukio Mishimas klassiker är en svårsmält men otäckt fascinerande roman, skriver Erik Bergqvist.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Det är visserligen vanligt att författare står i opposition, men Yukio Mishima är nog den ende som försökt sig på en statskupp. Den 25 november 1970 bröt sig Mishima och ett gäng ur hans privatarmé Sköldens förbund – som hyllade äran, smärtan och handlingen – in i försvarets högkvarter, tog en general som gisslan och beordrade ut hela regementet. Någonstans där gick allt åt helsike, och ställd inför fiaskots vanära återstod enligt Mishima bara döden, genom seppuku. Så förlorade Japan och världen en betydande prosaist.

Drömmen om en brutalt radikal handling följde Mishima genom livet och skrivandet. ”Den gyllene paviljongens tempel” är härvidlag en central roman. Dess berättare Mizoguchi talar drömskt om ”dådet som är likt döden”. Ett sådant sker också; Mishimas historia är en elaborerad fantasi om den förvirrade novis som 1950 brände ner det 500 år gamla zenbuddistiska templet Kinkakuji i Kyoto.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons