Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

De vilda detektiverna (Los detectives salvajes, 1999) Övers: Lena E Heyman En sång till glädjen och språket

Roberto Bolaños ”De vilda detektiverna” handlar om att vara litteraturförgiftad, men också om litteraturen som det elixir som gör världen förståelig och uthärdlig. Mats Gellerfelt tycker sig redan nu ha läst en av årets viktigaste böcker.

De vilda detektiverna (Los detectives salvajes, 1999) Övers: Lena E Heyman

Författare
Genre
Övrig

Förlag: TrananÖvrigt: Prosa | |

År 1972 utgav den store chilenske författaren José Donoso en märklig essä, ”Historia Personal del Boom”. Den ”boom” det handlar om är en av den moderna litteraturhistoriens märkligaste, nämligen det formliga fyrverkeri av mästerverk som plötsligt dök upp på den latinamerikanska litteraturscenen, skrivna av, för att nämna några namn, Donoso själv, Carlos Fuentes, Mario Vargas Llosa, Alejo Carpentier, José Lezama Lima, Guillermo Cabrera Infante, Julio Cortázar, Fernando del Paso. Endast män, jovisst.

Enligt Donoso var startskottet för denna enastående blomstring Gabriel García Márquez ”Hundra år av ensamhet” (1967). Men det stämmer nog inte – flera av de nämnda författarna hade redan tidigare publicerat några av sina viktigaste verk. Många är, enligt min mening, mer betydelsefulla rent litterärt än García Márquez förvisso underbara roman.

Emellertid blev den med sin enorma internationella framgång en sorts symbol för en unik alstring av romaner och noveller (poesin fick aldrig samma status, om vi undantar Octavio Paz dikter). En nästan över hövan avancerad prosakonst hamnade plötsligt på dagordningen i de litterära kulturerna världen över. Boom var det, så det small!

Annons
X

Mäktiga uppblomstringar av det här slaget måste någon gång ta slut, det finns ju en gräns för hur många ”totala romaner” som kan skrivas år ut och år in. Bland and­ra Carlos Fuentes har sagt mig att det nu finns en sorts lugnare andhämtning i den latinamerikanska litteraturen, med kanske mindre anspråk, en mer minimalistisk form där även kvinnorna tar större plats.

Men nu har det ambitiösa förlaget Tranan låtit översätta det viktigaste verket av en ”efterboomare”, Roberto Bolaños De vilda detektiverna. Jag kan inte nog utrycka min entusiasm över Lena E Heymans översättning; i denna väldiga ordmassa har jag funnit anledning att sätta ett frågetecken i marginalen bara några få gånger. Inte bara detta: hon har försett romanen med ordförklaringar, minibiografier, resonemang om hur hon har valt vissa lösningar i översättningen. Förklaringar som är oundgängliga för läsningen av denna roman. Lägg därtill en läcker formgivning och detta lilla förlag har allt anledning att känna stolthet över sin bok.

Roberto Bolaño (1953–2003) var chilenare, flydde efter kuppen 1973 till Mexiko och drog så småningom vidare till Spanien. Det torde knappast finnas en litterär värld som är så sammansvetsad som den spanskspråkiga. Själv betraktade han sig främst som poet och när det gällde nationalitet så var han latinamerikan, men, som han betonade, hans två barn var det egentliga hemlandet.

Bolaño skrev elva romaner, bland dem den märkliga ”La litteratura nazi en América” (1996), en grotesk berättelse, eller snarare groteska berättelser, om ultrahögerlitteratur i länder med reaktionära regimer, konst som kitsch och propaganda, lögn och sken. Så gott som alla de beskrivna författarna är, så vitt jag kunnat se, fiktiva, men ibland kan man upptäcka verkliga ansikten bakom maskerna. Postumt utkom en annan gigantisk roman med dokumentär-fiktiva inslag. ”2666”, som utspelar sig i den påhittade staden Santa Teresa, verklighetens Ciu­dad Juárez, där groteska seriemord på kvinnor ägt rum under många år, mord som nu alltmer uppmärksammats av det internationella samfundet och av medierna. Dessa mord spelar också en betydelsefull roll i ”De vilda detektiverna”.

Men den här romanen, tjock som en fylld kalkon, är ändå en mycket gladare, ja, man kunde kanske säga uppsluppen läsning, fylld av fantastiska infall, underbara skrönor, humor och – inte minst – både tro och tvivel när det gäller litteraturens magiska kraft och dess förmåga att förändra världen, eller åtminstone, för att tala med Heidegger, vara-i-världen. Att Bolaño förmått att hålla ihop sitt material är ett smärre underverk, men han gör det med all ackuratess. Det handlar om att vara litteraturförgiftad, men också om litteraturen som det elixir som gör världen förståelig och uthärdlig.

Det förstår den 17-årige Juan García Madero, en föräldralös juridikstuderande i Ciudad Mexico 1975 som försörjs av farbror och faster. Det är han som länge är berättaren. Emellertid vill han helst av allt bli författare, och han kommer i kontakt med en litterär grupp som kallar sig för ”inälvsrealisterna”, vilken faktiskt hade en verklig föregångare i landet, en gång i tiden. Men de verkliga huvudpersonerna är poeterna, bohemerna och vagabonderna Arturo Belano (säkert ett alter ego) och Ulises Lima, som blir Juans vänner. De har ett något originellt projekt på gång – att söka rätt på den (påhittade) poeten Cesárea Tinajero som är spårlöst försvunnen.

Men vart? Det är romanens ”trigger” som för de olika gestalterna världen runt i sökandet, och med allt mer absurda konsekvenser som följd. Det är en fars, en tragikomedi, men kanske framför allt en längtansfylld historia om människors drömmar. Deras önskan att fullfölja en vision, drömmen om att livet skall gestalta sig på ett begripligt sätt.

När det gäller livet finns det inte en enda, gripbar sanning – här visar sig postmodernisten i Bolaño – utan bara en lång rad tolkningar av det som har skett eller sker. Det framkommer kanske tydligast i det magnifika mittpartiet där en kör av röster berättar om Belano och Lima – berättar och även motsäger varandra, så att sanningen aldrig blir entydig. För en nordisk läsare förs tankarna lätt till Peer Hultbergs magnifika ”Requiem”, där på ett liknande sätt olika röster avlöser varandra. Vad är sanning?

Detta är en roman där infallen är många, och någon gång kan man väl tycka att det är litet väl många. För den som inte är helt orienterad i den latinamerikanska litteraturen, eller i den iberisk-spanska, kan anspelningarna och skämten förefalla en smula interna – som när en lång rad av storheterna i den spanskspråkiga litteraturen dyker upp på bokmässan i Madrid, lätt maskerade. Det gör dock inte så mycket, den komiska effekten finns där ändå. Och visst är det roligt när den store poeten och uttolkaren av den mexikanska anden, Nobelpristagaren Octavio Paz, av de avantgardistiska inälvsrealisterna utses till ärkefiende, som vore han en annan Verner von Heidenstam – flott gubbe, med lyxbil!

”De vilda detektiverna” är ett riktigt underbart spektakel, och skall man associera till någon av ”guldåldersförfattarna” så är det antagligen till argentinaren Julio Cortázar: samma lek med språket och litteraturen, samma kärlek till det absurda och groteska, men ändå känslan för det underbara i att sitta på ett tämligen slitet kafé och pokulera och prata om kärlek och politik, om den där revolutionen som aldrig blev av, och om litteraturen, som alltid måste skrivas om och om igen.

Det mästerliga med Bolaños roman är kanske just detta: den är lika mycket sorg över livets alla besvikelser, som en sång till glädjen och språket, till alla förhoppningar som aldrig slog in, men som ändå kan finnas som ett hopp för nästa dag.

Det är tidigt på det svenska litterära året, men nog kan jag satsa några pesos på att detta kommer att framstå som en av de viktigaste översättningarna. ”De vilda detektiverna” är helt enkelt ett mästerverk, en fröjd för varje läsare. Den räcker dessutom länge.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X