Recension

Tusen bitarEn saknad bit musikhistoria

”Tusen bitar” är framförallt ett känsligt, komplext och smart konstruerat porträtt. Direkt sätts fokus på bilden av artisten – kontra privatpersonen.  

Under strecket
Publicerad
Annons

Jag växte upp i ett hem utan beröring med svensk progg och folkmusik. På kräftskivorna i kvarteren för övervintrade studentfamiljer spelades Cornelis eller musik som fortfarande var kosher i sektvänstern på 80-talet. Björn Afzelius hörde inte dit, även om hans och Mikael Wiehes Hoola Bandoola Band, liksom Wiehe själv, fortfarande var kravmärkta. Och när jag i tonåren dök ner i den svenska musikhistorien hade kritikerna förpassat den då ännu verksamme, storsäljande och folkkäre Afzelius till dansbandsreservatet.

Att se ”Tusen bitar”, Magnus Gerttens och Stefan Bergs utmärkta Afzelius-porträtt, är därför att få tillgång till en saknad bit musikhistoria. Inte så att filmen handlar om en musikrörelse. Tvärtom. Den utgår helt och hållet från Afzelius. Men hans historia var en karriär som hade beröringspunkter med internationellt svenskt vänsterengagemang. Han organiserade stödgalor och byggde kulturhus i Nicaragua, älskade Kuba och – all heder åt honom – tog slutligen avstånd från Castro-regimen trots hård kritik från vänster. Och Afzelius ofta häpnadsväckande raka texter och den musik han valde att spela säger mycket om tycke och smak i en specifik tid.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons